Aftonbladet – 3 april 1856, sida 1

Henriettes namn och ej det tolfåriga barnets som han nämt... Hon har ingen del uti hvad som händt... hon är oskyldig! ... Ha, ha, ha! du tror dig kunna narra mig, sluge la Ramåe, och då är det jag som narrar dig !... Eller kan det vara möjligt att Henriette anförtrott vår dikt åt någon... När?... Huru?., Hvarför? ... Och liksom alla listiga menniskor stötte hon nu på ett okändt skär, hon kunde ej ana hvilket skäl som drifvit Henriette att gifva en tredje person ett så vigtigt förtroende. Hon blef åter lugn, men uppvaknandet skulle blifva förfärligt. Knappt hade bon påträffat herr dEntragues och grefven af Auvergne förrän alla dystra tankar, hvilka en stund inkräktat hennennes själ, ögonblickligen försvunno. Hon fann de be begge hvarandra värdige hofmännen sysselsatte med att fläta en blomsterkedja utaf deras vanära, och hon tog gladt del deruti, Man talade hit och dit om det förflutna och det närvarande, om landets ställning och familjens ära, om Carl IX och Henrik IV. Om Bearnaren afsvor sin religion och Paris en dag öppnade sina portar för att helsa honom som monark, så kunde man hoppas allt. Om han deremot förblefve hugenott, så skulle han ändå alltid, tack vare sin värja, komma att intaga en lysande plats i Frankrike, han skulle evigt förblifva en hjelte, understödd af England, beundrad af hela det öfriga Europa, och af det betydliga reformerta partiet fortfarande anses som konung. Hvilken fara kunde det väl vara att egna en dylik prins sina underdåniga tjenster? Hans hus skulle nödvändigt blifva ett palats om ej ett hof, och Navarras kungakrona vore i alla händelser ett ståtligt diadem på Henriette dEntragues höga panna. (Forts. följer.)