Aftonbladet – 3 april 1856, sida 1

Madame dEntragues, lycklig öfver att för så billigt pris kunna köpa sig fri från denna besvärliga gäst, svarade förbindligt: Det är rättvist, hon var nyss här; troligtvis har hon dragit sig tillbaka i sina rum. Ni känner vägen till paviljongen, tror jag ? ... Gå dit, jag förutser med hvilken glädje Henriette skall emottaga sin barndoms lekkamrat ... Farväl så länge, jag skyndar att uppsöka min son. Jen unge mannen bugade sig nästan glad; han hade fått lof att besöka Henriette! Afven uti madame dEntragues öga lyste en hemlig tillfredsställelse : hon hade ändtligen lyckats att slita sig lös från denne la Ramdåe, som hon hatade mest af allt på jorden... denne la Ramde, hvilken ej blott var en förtrogen, utan en fordringsegare, omöjlig att betala, Hvem vet., mumlade hon, medan hon ir rade omkring i de mörka allterna sökande sin son och sin make, hvem vet om la Ramåe ej talat om vår återuppståndna hemlighet endast för att skrämma mig? ... Hvem vet om det ej är genom hugenottens hemska vålnad som han vill förmå mig att skänka sig Henriette ?... Ännu är faran långt borta. Den frånvarande Marie kan ej lemna några upplysningar, och min stolta Henriette skall ej förråda sig sjelf; hon skall nog förstå att utan min hjelp befria sig från sin förhatlige älskare. Madame dEntragues vandrade alltjemt I framåt. Ja jan, fortfor hon, det är en snara som la ; Ramee lagt ut för nug... den unge mannen luti Bearnarens läger är ett foster ai hans uppfinvingsrika hjerna... Jag har anklagat Marie för att rättf: diga Henriette, mitt älsklingsbarn, min själs afgud, det är sannt... men ; det visste icke Urbain... om han före sin död omtalat händelsen för någon, så är det q i