Aftonbladet – 3 april 1856, sida 1

Madame dEntragues rynkade ögonbrynen. Vi kunna ej längre fortsätta detta samtal, sade hon häftigt, grefven af Auvergne tillbringar aftonen, möjligtvis äfven natten här, och jag mäste uppfylla en värdinnas pligter. Stanna i alla fall qvar på slottet så skola vi sednare återknyta det. Men la Ramee hörde ej hvad hon sade; upptagen af egna betraktelser, märkte han ej att hon ville aflägsna honom; och Marie Touchet, mera skarpsinnig och mindre tankspridd, ansåg hans tystnad för en stum förebråelse. Apropos, sade hon hastigt, liksom för att bortjaga de mörka andar under hvars inflytelse han stod, huru mår er herr far? Alltuid på samma sätt. Hans sår skötas illa, vi hafva ingen läkare och den varma årstiden inverkar menligt på hans helsa. Jag ber er ej supera med oss, fortfor Marie Touchet, som nu tyckte att hon uppfyllt artighetens strängaste fordringar, ty grefven af Auvergne tycker inte om nya ansigten, och ni har utomdess visat er nästan mycket ligistisk.s Önskar ni att jag återvänder till Medan ? frågade han kallt. Åh, det bar jag inte sagti Genera er inte, fortfor den unge mannen red en väl bemantlad bitterhet. Min häst är litet trött, man jag tager en annan i ert stall... Jag vill ej att grefve Auvergnes glada lynne skall förmörkas genom åsynen af mitt dystra ansigte... Jag går... men bevilja mig en enda bön innan jag lemnar er ... låt mig få helsa på fröken Henriette... det är så länge sedan jag såg henne... hon måste ha blifvit mycket vacker sedan dess Det låg uti dessa lugnt uttalade ord någonting hemskt, som påminte om den olycksbådande stillhet hvilken föregår stormen på hafvet,