Aftonbladet – 3 april 1856, sida 1

deras varma blod kunde aftvå kainsmärket på min panna ... Sansa er och förklara er tydligare ... Nåväl, jag skyndade till Bearnarens läger för att straffa tjufvarne och mordbrännarne... och der hejdades jag i mitt vilda raseri af en ung man, som i mitt öra hviskade vår dyrköpta och fasaväckande hemlighet. Hvad sade han ? Aumale ... hagtornshäcken... den mördade adelsmannen ... Och ringen ? Ringen med vapnet! Ve... Ve öfver oss!... Hvem är den unge mannen? ... — Jag känner ej hang namn, men jag skall aldrig glömma hans ansigte, och en hemlig aning säger mig att vi åter komma att träffas. Ni måste taga reda på honom ! sade Marie Touchet med dof röst. Huru kan han hafva erfarit en sak, som vi begge två begraft i den mörkaste vrån af våra hjertan?... Tänk efter... Kanske att fröken Marie upptäckt sanningen ? Omöjligt ... Marie är i ett kloster, bestämd att taga slöjan... hon bekymrar sig ej mera om verldsliga saker... och hon är utomdess ett barn, som redan glömt bort hela hela.n Kanske att hon anförtrott sina sorger åt fröken Henriette ? Nej, sade madame dEntragues med i ögonen fallande säkerhet, Marie har ej anförtrott sig åt någon, och om det är Henriette som upptäckt vår hemlighet, så måste hon hafva funnit någon mycket säker och tillgifven bundsförvandt. La Ramde studsade, hans ansigte förvreds på det ohyggligaste sätt, och han förde ofrivilligt handen till sidan liksom för att fatta sin dolk,