Aftonbladet – 1 april 1856, sida 2

I det ögonblick då Marie Touchet med en djup nigning helsade sin son. Grefven af Auvergne var tjugo år, vacker, högmodig och oförskämd. Hans mor hade lärt honom att anse sig bättre än alla andra, ock han följde troget hennes lärdom. Stolt öfver att vara en kunglig bastard, helsade han ej på sin möt såsom en öm son, hvilken är lycklig att få omfamna det som skänkt honom lifvet, utan såsom en prins hvilken nedlåter sig att besöka sin amma. . God dag, min fru, sade han, medgif att jag gör er en ära! Ab, se herr dEntragues, jag trot, Gud fördöme mig, att den hedersgubben blir yYtigte hvarje gång jag ser honom... Tjenare... tjenare! Herr dEntragues bugade sig ödmjukt, den unge mannen vände sig om och varseblef spanioren. Don Jos Castil, kapten i hans majestät konungens af Spanien tjenst, skyndade sig Marie Touchet att presentera. Grefven vidrörde lätt hatten. Var herrn med vid Arques? frågade han. Hidalgon mumlade ett sakta nej och smög sig missnöjd bakom dEntragues, hvilken högtidligt fattade sin dotters hand och förde henne fram till den förnäme brodren. Tillåt mig att för er få föreställa fröken Henriette dEntragues, stammade han, som ej varit nog lycklig att få hembära er sin vördnad ända sedan hon var barn. Grefven betraktade ett ögonblick den unga flickan med en för föräldrarnes egenkärlek högst smickrande uppmärksamhet. Tvärtom! utropade han slutligen, det är inte längesedan jag såg henne. Huru är det möjligt ? inföll Marie Touchet häftigt. Var hon här i går? frågade grefven föraktligt.