Aftonbladet – 1 april 1856, sida 1

m— 1!?22Z —— UV som om hon ännu varit den mest frejdade af alla beundrade skönheter. Hidalgon steg upp, han kunde ej längre beherrska den oro, som grefvens sakta hviskning till betjenten uppväckt i hans själ, och han gjorde en rörelse för att aflägsna sig. De Brissac följde hans exempel. Önskar ni något, herr grefve? frågade dEntragues förbindligt. Jag bad min betjent skaffa mig något att dricka, och han synes ej till. Jag skall gå, jag! inföll Henriette, som brann af otålighet att få komma derifrån. Hidalgon rusade efter henne. Det tillkommer mig, sennora, att bespara er detta besvärl utropade han. Åh, kapten, invände Brissac leende, vill ni verkligen tjena mig som page ? Dessa ord hejdade den stolte spanioren, och han bet sig i läppen, vred öfver att han en enda minut så kunnat glömma sin värdighet. Sätt dig, Henriette, tag plats, kapten, befallte Marie Touchet torrt; på slottet dErtragues finns det såväl pager till uppassning, som en pipa att kalla på dem, då de ej äro tillstädes. Och hon förde med samma majestätiska behag som en slottsfru från XIII:de århundradet en liten silfverpipa till sina läppar. En allmän förstämnig uppstod under några minuter; hvar och en var upptagen af någon hemlig tanke, hvilken hindrade honom från att utveckla sin vanliga ledighet. Henriette grubblade öfver ett medel att kunna smyga sig ifrån sin mor innan klockan slagit 8, och spanioren rasade i sitt inre öfver att han ej lyckats uppsnappa de ord som grefven hviskat i sin betjents öra. Äfven i de Brissacs hufvud var det ej alldeles lugnt, också han måste bort, och huru kunna undgå hidalgons förföljelser?