Aftonbladet – 1 april 1856, sida 1

m MMMM att vara det, ty sedan några dagar påstodo vissa rykten att hertigen af Mayenne, missnöjd med spaniorerna, hvilka ej nog fort skänkte honom Frankrikes tron ämnade bryta med degsa bundsförvandter, och att Pbilip II, som sjelf fikade efter den franska kronan, med hemlig oro åsett den af hertigen verkställda uvernörsförändringen. Det var således naturligt att hans katolska majestät fattat starka misstankar emot grefven, hvilken från den tid vapenstilleståndet undertecknats ej kunnat taga ett enda steg eller göra en enda rörelse utan att bevakas af hans spioner, och dessa utförde detta svåra åliggande med denna öfverlägsna skicklighet, hvilken alltid utmärkte åen heliga inqvisitionens uppfinnare. Brissac, slug som en gascognare, det vill säga som tvenne spaniorer, hade genomskådat sina allierade, men ehuru han erkände sig hafva herr de Mayenne att tacka för den höga värdigheten han beklädde, hade han ändå strängt beslutit att endast låta styra sig af sina egna sympatier och intressen, med ett ord att ej längre hålla korten för andra, utan spela sjelf. På det mest sinnrika sätt förstod han genom ett sken af öppenhet att oupphörligt vilseleda sina spioner. Man kunde nästan säga att hans hus ej längre hade några dörrar och hans bref ej längre några sigill; han gick aldrig ut ensam, och han berättade alltid högt ändamålet med sin vandring. De flesta af hans tjenare voro spaniorer, och han talade med dem spanska medan han tänkte på franska. Den dagen, då grefve de Brissac gjorde utflykten till dEntragues, hade han redan på morgonen anmält för de i hans rum talrikt församlade uppvaktande, att han ej kunde lemna dem audiens, emedan han ämnade sig ut till landet för att inandas den friska luflten; för öfrigt bad han dem vara fullkomligt