Den svenska landsortspressen har på det sednaste tiotalet af år ansenligt tillvuxit i omfång och betydenhet. Detta är ett glädjande och lö:tesrikt tecken på ett alltmera tillvexande iatresse för allmänna angelägenheter, och det är simycket mera betydelsefullt, som den största och för hela vår frihet och utveckling vigtigaste konstitutionella rättighet vi ega, näst efter eller vid sidan af ständernas beskattningsrätt, är den fria yttranderätt, genom hvilken både regering och representation äro ställda under den allmänna opinionens kontroll. Den liberala och oafhängiga landsortspressen har i sitt nuvarande skick verkat mycket godt, men den skulle kunna uträtta långt mera för det verkliga framåtskridandets sak, om den 1 allmänhet ville klart uppfatta sin ställning. Då en del af landsortstidningarne nästan icke sysselsätta sig med annat än att postdagligen skicka oss en hop råd, hålla mycket minutiös räkning med hvad vi skrifvit och hvad vi icke skrifvit, ja till och med vilja föreskrifva oss termometergraden af den värma och häftighet, hvarmed polemik bör föras o. 8. v., så torde de icke finna det alldeles olämpligt, om vi, i enlighet med satsen genom gäfvor och gengåfvor varar vänskapen längst, äfven i vår ordning sjelfman och opåkalladt uppvakta dem med nägra smärre råd och anvisningar. Först och främst syres det som borde man göra någorlunda klart för sig, hvari landsortspressens mycket omordade sjelfständighet rätteligen kan ock bör bestå. Flera af de landsortstidningar, som mest fört detta ord till torgs, synas föreställa sig att sjelfständigheten uteslutande ligger deri, att man i fråga om intryck och uppfattning är oberoende af eller åtminstone ohöflig, trumpen och bitter emot Stockholmspressen, på samma gång man ä sitt eget närmaste område lemnar åsido de vigtigaste frågor och endast då och då kommer fram med en väfnad af allmänna satser och fraser, som i sjelfva verket endast innebär en ytterst torftig axplockning på den politiska diskussionens fält. En dylik uppfattning af sjelfständigheten är efwer vårt sätt att se alldeles falsk. Andra tidningar, som mindre ordat om sjelfständigheten, ha ofta ; många hänseenden långt bättre realiserat densamma. on småaktig lust att hacka på Afto. bladet är alls icke något nytt sjelfständighetssymptom ; det egde rum under hr Hjertas tid och under de sistförflutna åren i lika och ännu högre grad än nu. Det är ungefär samma slags sjelfständigbetskänsla, samma lättretliga granntyckthet, som — sans comparaison för öfrigt — uti en, såsom vi hoppas numera förgången tid en eller annan mindre bildad norrman eller norsk tidning visade mot Sverge och svenskarne, genom att vid minsta skymt af anledning och äfven ofta utan den ringaste tillstymmelse till en sådan uppträda med häftiga åtbörder och utgjutelser, hvilkas innehåll isjelfva verket ofta skulle kunnat reduceras till utropen: ;Troer De, at jeg er provincialistisk? Bilder De Dem maskee ind, at jeg er spidsborgerlig og borneert? hvilket naturligtvis alltid måste, väcka den misstanken, att det icke vore så alldeles helt i den vägen. säMan må icke missförstå oss eller misstyda vår mening. Vi äro så långt ifrån att fordra, let de liberala landsortstidningarne skulle ;svärja på en annans ord och mottaga sin edning och sina impulser uteslutande från nufvudstaden, att vi tvärtom önska motsaten och föreställa oss att de skulle kunna ångt mera sjelfständigt in som nu är fallet verka i många hänseendea och i flera saker gripa till initiativet på ett för den liberala aken och för det allmänna gagneligt sätt. Vi måste emellertid anse den der lusten, tt i tid och otid proklamera sitt oberoende f hufvudstadens press såsom någonting alltör negatift och föreställa oss att en verklig jelfständighet hos landsortstidningarne skulle ppenbara sig genom tveggehanda verksamhet.