och penningar till herr de Mayenne för att hjelpa honom bortjaga den kätterske Henrik IV, hvilken dref oförskämdheten ända derhän att vilja regera öfver fransmännen, ehuru han öppet föraktade messan — och o vanära! både herr de Mayenne och ligan cemottogo med entusiasm den främmande konungens tjensteandar. Paris portar öppnades för spaniorerna, och de sluge ligisterna insågo ej att Philip II under tillgifvenhetens sken endast tänkte på sina egna och sitt lands fördelar, de begrepo ej att de smekte en bundsförvandt hvilken en dag dyrt skulle straffa dem för deias lättrogenhet. Men nu nalkades med stora steg det ögonblick då Spaniens monark, trött vid att längre spela gästens inskränkta roll, med allvar började tänka på att inkräkta vördens afundade plas. Spanska garnisonen i Paris var tapper och modig såsom det höfdes Cids värdige afkomlingar, ty de flesta af officerarne hade bildats uti den sedan ett år döde, storhertigens af Parma skola, men de ligistiska damerna, första tiden helt och hållet intagne af beundran öfver de utländske gästernas utmärkta sätt, begynte småningom att plågas af spaniorernas envisa artighet; och hvad de ligistiska äkta männen beträffade, så voro de redan fullkomligt uttråkade. Huru mycket måste man ej lida för en god saks skull! Må läsaren förlåta oss denna lilla afvikelse från ämnet, men den var nödvändig för att rätt uppfatta den persons karakter med hvil ken madame dEntragues promenerade i gården och som syntes egna så föga uppmärksamhet åt hennes sirliga tal, ty vid hvarje steg vände den värde hidalgon sig mot trädgårdsporten liksom om hans tankar uteslutande varit upptagne af väntan på någon främmandes ankomst. Bakom spanioren och slottsfrun gick herr