Aftonbladet – 29 mars 1856, sida 2

För vårt fosterland, det kära, För den sanna tron, som hittills Skyddats af er tappra arm! Men om här vi öfvervinnas, Hören då — och må ni minnas — Eder konungs sista ord: Olycksmåttet då vi brädda, Ingenting oss mer skall rädda, Ej ett ben af oss skall komma Hem till våra fäders jord! Dock, ej ordet höfs. Jag tiger Vid den bifallsstorm, som stiger Högt mot stjernornas gemak. J, som aldrig än i nöden Vacklat, skolen möta döden, Blödande som förr för ljusets Heliga och dyra sak! Så han talte. Hurraropen Stego emot skyn, och bopen Manngrant skyldrade gevär. Bort han öfver fältet hastar, Men ännu en blick han kastar På det blåa regementet, Vida frejdadt i hans här. Ledande den blå brigaden, Slutande sig stolt till raden I de fallna hjeltars lag, Ifrån slagfält, blodbegjutna, Vinckel sina sönderskjutna Gossar förde hit, att offras Med sin öfverste i dag. Grå af åren, väderbiten, Med en rock, som något sliten Ren vid Breitenfeld han bar, Han om grannlåt sig ej brydde, Endast krigardygder prydde Ärrbetäckte veteranen Ifrån Stuhms och Wollmars dar. Kungen, tjusad utaf färgen, — Blå, som himlen öfver bergen Uti sagolandet är — Än ett ögonblick sågs stanna. Molnet från hans höga panna Plötsligt vek. I dag, — han ropte — Gossar slutas vårt besvärs. Vapengny från blåa gardet Hördes svara. Men hvad var det För ett dystert efterljud? Fram på tröttad fåle trafvar Gustaf nu — men springarn snafvar Tvenne gånger — och soldaten Grips af dödens förebud. Herman Bjursten.