Aftonbladet – 29 mars 1856, sida 2

Han på Tysklands alla slagfält Häfdade sitt ärfda namn. Ack! ej mer utöfver bölja Finlands tappra söner följa Sveas uppå ledungsfärd. Nu vi närma våra sinnen Himmel! endast genom minnen Från en tid då vi tillhopa Stodo trygga mot en verld. Hjertat vid den sagan flammar Huru Thules fria stammar Hejdat österns segertåg; Hur på Donaustrandens kullar, Der den svenska åskan rullar, Bäfvande Byzans, det nya, Den blågula fanan såg. Närmast finnarne i tåten, (Utaf ingen tid färgäten) Erik Soop, du fått ditt rum. Ej din graf må, obesjungen, Trampas ned, — ty sjelfva kungen Räddad blef af dig ur faran Uti fäktningen vid Stubm. Ej du sågs vid anfall dröja. Gällde det en väg att rödja, Kom du aldrig just för sent. Vestergötlands söner följde, Modigt och med lagrar höljde, Då du främst uti kolonnen Sopade hvart slagfält rent. Vresig, något tvär till snitten, Synes Stenbock, närmast midten, På sin skummande arab. Trotsande båd död och fara, Smålands slutna ryttarskara Står bakom och bildar troget Hjeltens fruktansvärda stab, Utaf gammal tro och heder, Flärdlös och med enkla seder, Af okufligt hjeltemod, Gubben stundom argsint blinkar, Men så snart som striden vinkar, Flyger molnet från bans panna Och han småler, åter god. Plötsligt stannar kungen skridten Då ban hinner fram till midten, Der Nils Brahe för befäl. Mot den unge hjelten ilar Gustafs blick, en stund den hvilar, Dyster och allvarligt tankfull, På det gula gardets själ,