Aftonbladet – 29 mars 1856, sida 1

ÖCKHOLM, don 29 Mars. Junkrar och Byråkrater. I. Den Hinkeldeyska affären är egnad att icke blott i Tysklend, utan i alla länder, der reaktionen haft mer eller mindre insteg, framkalla en djup sensation. Det är en at dessa stora riksskandaier, som klarare än de vältaligaste skildringar visa hela massan af folket hvad klockan har slagit och liksom profetiskt förebåda undergången af ett skändligt regeringssystem och ett olidligt, i sitt inre ruttet samhällsskick. Det är sakens stora politiska betydelse, långt mera än det personliga deltagandet, som satt hela Ber.ins och snart sagdt hela Tysklands befolkning i en så liflig rörelse. Herr v. Hinkeldey var ingen folkets man. Såsom polischef hade han gjort reaktionen stora tjenster genom oförtruten jagt efter demokrater och skoningslöst förfarande mot alla liberala associationer. Han tillhörde dessa högre byråkrater, som hittills så nitiskt samverkat med feodalpartiet för reaktionära syften, och han stod iintim beröring med konungen, som för honom hyste ett oinskränkt förtroende. Allt detta förmådde icke skydda honom mot junkrarnes hat och hämnd, då hans embetsutöfning råkade komma i någon kollision med junkrarnes anspråk på att i sina fashionabla nöjen och tygellösa utsväfningar sätta sig öfver all lag och alla myndigheter. Konungen, bekymrad derötver att en hop junkrar och deribland en prins af ett nära beslägtadt tyskt furstehus ruinerade sig genom spel, befallde Hinkeldey att inhibera den förnäma spelareklubbens nattliga sessioner. Från det ögonblick polisministern dristade sig till att låta fullgöra någonting sådant var hans dom fälld af de öfvermodige junkrarne. Det hjelpte icke, att han med obeskriflig undfallenhet lät bestraffa och från Berlin förflytta den polistjensteman, som verkställt ordern om klubbens upplösning; det tjenade till intet att han gjorde det ena steget efter det andra för att försona sina junkerliga motståndare; han skulle hetsas till döds; och genom en serie af kränkningar bragte man det slutligen ända derhän, att en gammal man och familjefader, som dertill framför alla andra till följd af sitt embete hade den förpligtelsen att förhindra alla olagliga och samhällsordningen störande tilltag, slutligen ansåg sig nödsakad att utmana en ung löjtnent-junker. Då hr v. Hinkeldey aldrig tillförene handterat vapen och han i alla fall väl noga skulle undvikit att döda sin motståndare, var det naturligt att han skulle falla för junker v. Rochows kula. Liksom för att göra det ännu mera klart att det icke var såsom enskild person utan såsom representant för junkerpartiet som löjtnant v. Rochow handlat i denna sak, uppträdde dagen derpå herrehusets president, som sjelf förut deltagit i förolämpningarne mot v. Hinckeldey, med ett tal, hvari han icke med ett ord omnämnde polisministerns fall, utan endast på det högsta beklagade att till följd af omständigheterna icke i församlingen se närvarande en af dess ädlaste ledamöter, den ädle Hans v. Rochow. Det behöfdes näppeligen denna ytterligare fingervisning för att göra allmänheten fullt begripligt, huru junkerdömet, sedan det nyligen lyckats det att undantränga principe: af jemlikhet inför lagen, nu vill i det sociala lifvet intaga en ställning, som är upphöjd öfver den vanliga sambällsordningen, och numera vänder sig med föraktfullt hot, icke blott mot bönderna och medelklassen, utan äfven mot sjelfva embetsmannahierarkien. Konungen synes icke ha egt raod nog att inför sina kän junkrar vidkännas den åtgärd han ansett nödig för att sätta en gräns iör deras vilda utsväfningar, eller åtminstone icke egt kraft och bestämd vilja nog, för att, oaktadt han afvetat duellen, bålla sin trogna tjenare ryggen fri och hindra att en af lagens högsta handhafvare blefve ett offer för sin embetsutöfning och dervid tillika gåfve ett eklatant exempel på åsidosättande af lagarne. Han har i stället sedermera med mycken salvelse, men förmodligen till ringa uppbyggelse för Berlins allmänhet, deltagit i sorgegudstjensten öfver den mördade. Svenska Tidningen har, på samma gäng den uttalat sin förtrytelse öfver en regering, som icke förmår skydda sina egna embetsmän mot en öfvermodig junkers anfall, med tillfredsställelse utropat: En sädan handling vore lyckligtvis i Sverge icke tänkbarlb Detta har sin riktighet hvad sjelfva duellen angår. Det slags med lugnt och berådt mod begångna mord, som man hedrat med detta särskilda namn och som ännu äro, till blygd för vårt tidehvarfs upplysning, på sätt och vis privilegierade i många civiliserade och kristligas stater, ha hos oss länge varit utdömda icke blott af lagen, utan äfven, hvad ännu vigtigare är, af sederna. Det skulle i vårt land vara någonting alldeles otänkbart, att en högre civil embetsman, som blifvit förfördelad af en ung militär, skulle kunna se en verklig upprättelse deri att till yttermera låta sig ihjelskjutas af denne. I det hänseenc ha vi då ätminstone teml mit ifrån det medeltid Det fö tjenar emellertid att i f märkas, att ännu består hos oss cr stiftning rörande duellväsendet, oc att det numera är egentligen ensamt denna som uppdrager en bestämd gräns mellan i egentlig och ursprunglig mening så kal:ade e ståndspercaAner dd ar ec adaln Ah IS eciel lag