Aftonbladet – 27 mars 1856, sida 1

FSE ANN ENN SENT TNE Ce ministern friherre Palmstjerna, statsråden hr Gripenstedt och grefve Mörner, samt måhända ännu en och annan af de öfrige. Denna föreställning om en förestående mos difikation af ministeren skulle visserligen kunna leda till åtskilliga mer eller mindre vidlyftiga betraktelser. En annan sak är, hvartill det skulle tjena under nuvarande förhållanden, att oppositionspressen inläte sig på detta kapitel. Erfarenheten har nemligen allt för beklagligen bekräftat, att den oföränderliga viljan icke väljer andra personer till sina organer än dem, som stå färdiga att småningom i alla politiska frågor af något slags vigt, pligtskyldigast böja sig under denna vilja. Detta synes också vid de tre senaste s. k. ministerombytena hafva i allmänhet utgjort det egentliga programm de nyutnämnde ministrarne behöft afgifva; och om de derifrån i någon mån afvikit, har det icke dröjt länge innan de blifvit aflägsnade eller tröttnat. Från denna sida är således icke mycket att vänta genom pressens eller den offentliga meningens påtryckning. Ännu sitta fyra af de ministrar qvar, om hvilkas entledigande en underd. skrifvelse vid förra riksdagen beslöts af de riksstånd, eller borgareoch bondestånden, som väl ändå torde böra anses representera det allmänna tänkesättet i vida högre grad, än det temligen ringa antal hofembetsmän och junkrar, hvilka utgjorde pluraliteten på riddarhuset, eller de biskopar med underlydande presterskap, som bilda det högvördiga ståndet. För att vinna ändamålet att erhålla en sjelfständigt liberal ministår, blir det derföre nödigt att vid den blifvande riksdagen förfara efter en annan metod som möjligen torde blifva mera verksam och hvilken icke utan en viss framgång försöktes vid 1840 års riksdag. Det ör den, att anträda den så kallade statsutskottsvägen, eller att i sådana anslagsfrågor, som för den högsta viljan äro af ömtåligare beskaffenhet, borgareoch bondestånden ställa sig på oppositionens sida såsom en man, utan att låta dåra sig af nå enskilta konferenser eller konklaver och af de förespeglingar eller löften, som der kunna beseglas med hvilket högburet ord som helst. Det var också hufvudsakligen, ja vi tro oss kunna påstå så godt som ensamt, af denna anledning som oppositionen vid förra riksdagen allvarligt motsatte sig det förtroendevotum, hvilket beviljandet af det senaste s. k. rustningskreditivet innebar; och vi äro ännu i denna stund förvissade, att om borgareståndet i denna fråga icke hade gifvit efter under annat vilkor än en ministåörförändring i nationel syftning, en sådan då jemväl kommit att ega rum, hvarigenom Sverges politiska ställning troligen vida förr kommit att decidera sig, än som nu skett i elfte timman, eller ler sedan det sannolikt redan, utan Sverges vetskap, var i hemlighet uppgjordt att fred skulle slutas på smart sagdt hvilka vilkor som helst. För dem, som kastat en något djerfvare blick bakom kulisserna, är det nemligen alldeles icke någon hemlighet, att en del af konungens rådgifvare just varit de som i allt hvad på dem ankommit sökt neutralisera och förlama vår utrikespolitik, och att troligen ingen i hela landet bäfvat så mycket som ces messieurs,, icke blott för en brytning med Ryssland, utan för hvarje afgörande steg till ett närmande till vestmakterna. Med en omgifning af män som verkligen egt någon statsmannablick och derjemte icke saknat mod, förmåga och talang att framställa sina tankar, belysta af historien och genomträngda af den starka nationalkänsla, som ligger i botten på hvarje verkligt svenskt hjerta, hade Sverges politik troligen kommit långt för detta att föras med mindre onödig försigtighet och med mera energi, är. som nu varit händelsen, hvilket säkert kunnat ske utan att landet derigenom blifvit blottstäldt, hvarken å den ena eller andra sidan, mera än hvad som i alla fall kan behöfva befaras i händelse af en nu inträffande snöplig fred. Under nu varande förhållanden torde man mindre böra förvåna sig öfver den tvekan och långsamhet, hvarmed detta stora riksärende länge blifvit behandladt före traktaten af den 21 November 1855, hvilken, afslutad ett år förut, efter all sannolik beräkning torde hafva åt händelserna i Europa gifvit en hel annan vändning. Härom lärer framtiden, kanske snarare än man tror, komma att lemna upplysningar; och Sverges ständer få då dyrt ångra att de vid förra riksdagen släppte det gynnande tillfället att, såsom vilkor för de dryga penningebevillningarne, fordra en minister med mindre inskränkta politiska vyer, mindre harhjertad och med ett mera svenskt sinnelag, än de herrar som för närvarande hafva sin plats på taburetterna och sköta de löpande affärerna. Men om också detta numera icke kan hjelpas och ögonblicket för denna gång gått förloradt, så böra åtminstone folket och representationen deraf hemta den lärdom, att det i längden icke bär sig inom ett konstitutionelt land, att ega ministrar utan egen vilja, utan talang och utan det politiska mod, som deras ställning mera än någon annan offentlig mans tager i anspråk, då den stiltje, som nu förberedes i Europa, genom en bakslug och förrädisk diplomati samt fåkunniga och långt utsträckta dynastiska beräkningar, i förening med börsmännens och fondspelarnes spekulationer samt en ännu mäktig aristokratis försök att qväfva EE FR. VR I a I ET