Aftonbladet – 26 mars 1856, sida 2

tydliga skilnaden i tullafgift, som blifvit antagen, ieke kunna undvikas att olika uppfattning i: dessa hänseenden och deraf föranledda tvistigheter understundom måste uppkomma. Då nu kollegium icke har anledhing frångå sin i omförmälda underdåniga utlåtande yttrade mening i fråga om de väfnader, som borde till den allmänna tulltaxerubriken valkade tvåeller flerskaftade hänföras och med den högre tullafgiften af 1 rdr 24 sk. beläggas, får kollegium, lika med generaltullstyrelsen, i underdånighet .afstyrka nådigt bifall å fabriksföreningens underdåniga anhållan om en sådan förklaring af förut åberopade kongl. kungörelse af den 20 Juni sistlidet år, hvarigenom en förhöjning i den för åtskilliga andra valkade väfnader, vid uppgörandet af tulltazan, enligt kollegii uppfattning, afsedda tull skulle ega rum. — Följande artikel ur Morning Post (Palmerstons organ), angående Österrikes och Sardiniens ställning till kongressen, har synts oss värd någon uppmärksamhet: Den gärd af beundran och tacksamhet, som fransmännens kejsare i sitt tal vid kamrarnes öppnande har egnat konungenaf Sardinien, skall. inom Europa väcka ett genljud af sympati. Den modiga hänförelse, som lifvade Victor Emanuel på slagfältet — säger Napoleoa III — har förmått honom att omfatta de allierades sak. Fransmännens kejsare har ej kunnat nedskrifva. och: uttala detta utan att göra en jemförelse emellan den: italienska nordens ridderliga ädelmod och Österrikes slingrande och egennyttiga politik. Piemont inträder i det stora europeiska rådet likt en ärlig, kämpe för det europeiska oberoendet, under det Österrike der inträder med det bleka anletet af en jesuit, som tyckes blygas för att lägga handen på det byte han förvärfvat genom sina intriger. Det handlingssätt europeiska diplomatien i detta ögonblick iakttager synes afse att till en betydlig grad förstärka Österrikes inflytande i Örienten, derigenom att det förras kommerciella tillgångar ställas i en direkt och oafbruten kommunikation med den sednare. Detta är en händelse, som har sin grund i Österrikes geografiska ställning; det är en lycka som nämde makt vinner till följe af gynnande omständigheter. Om det vore möjligt för de plenipotentiärer, som för närvarande i Paris representera Frankrike och England, att uttycka dessa båda länders uppriktiga önskningar, så skulle de utan tvifvel för vår tappre italienske bundsförvandt fordra en belöning i ändamål att motväga de förmåner, som beviljats hans oförsonliga fiende Österrike. Det tyska inflytardet i Italien är vida större än Frankrike och England böra önska; det lånar ett alltför verksamt stöd åt dem bland Italiens suveräner, som föranleda periodiska revolutioner medelst ett. styrelsesystem, som är en skam för det monarkiska. Den makt, som nu står på punkten att vinna ett nytt inflytande i Orienten, är densamma som de facto styr Italien från Piemonts gränser ända till Sicilien. Så länge en dylik sakernas ställning fortfar att ega bestånd, kan Frankrike ej upphöra att hafva en garnison i Rom. Konungen af Neapel, påfven, storhertigen af Toscana och dessa små furstar på ital:enska halfön, hvilka styra sina folk med lika litet förstånd som dessa sköta sin rika jord, ha gjort främmande truppers närvaro på deras område till en oundviklig nödvändighet. De ha uppfört omätliga fängelser för politiska förbrytare och tagitisin sold främmande soldater för att bevaka dem. Detta förklarar tillvaron af de betänkligaste förhållanden emellan folk och regeringar, och det är utan tvifvel på dessa missförhållanden som Mazzini och -hans vänner grunda förhoppningarne om sina omöjliga republiker. Man har ofta påstått, att vi ej hade rätt att inblanda oss i främmande folks inre angelägenheter. . Visserligen böra vi ej eftersträfva en så föga afundsvärd sysselsättn ng, och den mest tvingande nödvändighet skulle ej förmå oss att göra det så framt ej andra makter trodde sig ha rätt att leda sina grannars politik och utrikes angelögenheter: Händelsernas gång har ställt engelska och franska trupper i Grekland, och franska och tyska trupper i Italien. Det är uppå italienska halföns s ällning som vi skulle vilja fästa allmänna uppmärksamheten i ett ögonblick då en högtidlig kongress har sitt säte i Paris, i ändamål att åt Europa försäkra en varaktig fred, Den enda sannolika utvägen att hämma republikanernas framsteg i Italien är att öka Piemonts makt och inflytande, till och med genom en utvidgning af dess område. Genom att så handla kunna vi vänta, att exemplet af det konstitutionella Piemont skall lära Italiens andra regenter, att det gagnar mera att styra med ärlighet och tillgifvenhet för sitt folk, än att regera med främmande trupper, köpta i Tyskland och Schweitz; att i närvarande sekel tronerna stå säkrare då de grunda sig på ett förnuftigt styrelsesystem än på lejda bajonetter; att 1kasom nästan alla hufvudstäder i Europa nu äro förenade medelst jernbanor, så gifves det ej heller numera några gränser för de politiska opinionerna. Ruset af 1848 års revolutionsfeber har afdunstat, och fastlandets politik visar en sund moderation. Frankrike och England ha ett intresse i att begagna denna dubbla reaktion emot republikanismen å ena sidan, och emot dessa despotismer, hvilka för öfrigt ej ha någon tro på sig sjelfva, å den andra. -Låtom oss räcka nanden åt Piemont och förklara detsamma vår uppriktiga och lojala vänskap. Låtom oss föröka dess välstånd och inflytande, huru fientliga Österrikes afsiger än må vara. Vi ha förbindelser till Piemont, som oförskräckt förklarat sig för oss i ett kritiskt ögonblick och som ställt sin tappra här till vårt förfogande. Österrike äro vi ej skyldiga det ringaste. Det var ej förr än efter Sebastopols fall som grefve Buol.likt hofmannen under Hamlets fäktning med Lacertes, utropade: En vacker stöt! En rätt vacker stöt I ÖSTERSJÖN. — Från Fårösund skrifves tll Gottlands ng tidning: