Aftonbladet – 22 mars 1856, sida 3

(Insändt.) Om den så kallade vestra stam: Jernshanans sträckning norr eller 23 söder om Mälaren). Då vid sistlidne riksdag fråga först väcktes om anläggande på statens bekostnad af vissa bufvudeller stamjernbanor inom landet, förespåddes redan att sådant skulle föranleda strid mellan provinserna, af hvilka hvar och en skulle med alla medel sträfva att först komma i åtnjutande af denna mäktiga häfstång för industrien. För at. i detta afseende gifva de särskilda delarne af landet en slags garanti att icke någon af dem skulle blifva lottlös, beledsagade regeringen sin proposition i ämnet med ett förslag till jernbanenät genom landet, upptagande tvenne särskilda stambanor: den vestra, gående från Göteborg genom Westergötland, Nerike, Westmanland och Upland till Stockholm, med utgreningar, dels till Upsala och Gefle, dels från Westerås till Dalarne och Falun, och dels från Nerike öfver Wermland till Norge; och den östra eller södra, gående från Stockholm genom Södermanland, Östergötland och Småland till Skåne. Rikets Ständer beviljade också anslag för påbörjandet samtidigt af begge dessa stambanor; men det dröjde icke länge förr än spådomen slog in: provins-intressena började att röra på sig, och från Södermanland utgick det af tvenne insändare i Aftonbladet för den 13 och 25 sistl. Februari förordade förslag att, med afvikande från så väl den af regeringen framlagda plan, som den af rörelsens naturliga gång danade och af ålder begagnade stråkvägen mellan Stockholm och Göteborg, draga den vestra stambanan genom Södermanland till Stockholm. Denna fråga, som icke allenast för de deri intresserade provinserna, utan äfven för landet i det hela, är af en genomgripande vigt, utgör obestridligen ett af de angelägnaste föremål för pressens uppmärksamhet, och vi anhålla således om rum för följande anmärkningar. Då man i ett land, sådant som Sverge, med jemförelsevis föga rörelse, gles befolkning och ringa kapitalstyrka, vill göra ett försök med anläggande af jernvägar, hvilkas så väl anläggning som underhåll, efter hvad kändt är, erfordrar utomordentliga kostnader och följaktligen förutsätter en stark trafik för att i någon mån ersätta denna kostnad, torde utom allt tvifvel detta försök böra göras der, hvarest en tätare befolkning och lifligare rörelse antyder behof af förbättrade kommunikationsanstalter. Då man af många skäl icke lärer kunna på en gång anlägga jernvägar öfverallt, så ligger det också i sakens natur att man bör begynna med de mest befarna vägarne. Deremot torde den högsta varsamhet erfordras, innan man vid anläggandet af jernbanor beslutar sig till att i väsentligare mån afvika från gamla stråkvägar, enär dessas existens redan ådagalägger ett för handen varande behof, samt, under vanliga förhållanden, den naturliga rörelsen och deraf alstrade vägar lemna en temligen säker fingervisning i detta hänseende. Beräkningarne öfver trafiken på en ännu icke befintlig väg äro nemligen problematiska och underkastade misstag; men om beräkningarne vore än så riktiga, så äro de likväl i mer eller mindre mån ställda på framtiden, på tillkomsten af förhållanden som änvnn icke existera och som i ett mindre kapitalrikt land torde i ett eller annat tiotal af år låta vänta på sig. Det vore icke rätt om man, i ändamål att befordra industriel utveckling på vissa håll, försummade för handen varande trängande bebhof. Då nu den ifrågasatta vägen söder om Milaren och Hjelmaren, till nära dess halfva längd eller mer än tio mil, bryter en alldeles ny och hittills obegagnad väg, så tarfvar detta förslag jemväl ur denna synpunkt ett mer än vanligt noggrannt skärskådande. Det första och vigtigaste skälsom anföres för densamma är, att vägen mellan Stockholm och Göteborg såmedelst blefve tre mil kortare. Detta argument, som vid första betraktandet onekligen synes ganska giltigt, måste likväl till halten närmare prifvas. Det förutsätter att den vestra stambanan endast eller åtminstone hufvudsakligen har för ändamål att sammanbinda Stockholm,och Göteborg, eller i allmänhet, att vid anläggandet af jernvägar genom -ett helt land man endast afser att förena de yttersta ändpunkterna. Vi säga med flit de yftersta ändpunkterna, ty att emellan två närbelägna orter man i allmänhet bör välja den kortaste vägen, är otvifvelaktigt. Men, likasom i fråga om en väg af längre dimensioner, en obetydlig krökning är af jemförelsevis mindre vigt, så måste också, vid ett sådant större företag af intresse för ett helt land, åtskilliga andra omständigheter komma i betraktande. I nu förevarande fall måste man således göra sig den fråga: om på den ifrågavarande vestra stambanan den egentliga transitofarten, eller rörelsen emellan Stockholm och (Göteborg i första rummet bör tagas i beräk ning, eller om den må anses underlägsen den rörelse som upphemtas från de delar af landet, hvilka af banan genomskäras? I denna fråga har jernvägskomitin, beträffande anläggningen af jernbar.an i Skaraborgs län uttalat sig för det sednare alternativet; och hr öfverste Ericssom i dess till Kongl. Maj:t afgifna utlåtande i samma ämue instämmer i denna äsigt under yttrande: Gösteborg och Stockholm äro städer med handel och prörelse af likartade förhållanden, begge belägna vid hafvet, begge importoch exportorter för ungefär samma slags varor till den mängd som produceras och konsumeras inom deras naturliga handelsgebit, begge egande åtskillige fabriker, men af samma beskaffenhet; med ett ord, dessa städer synas i allmänhet icke stå i sådana kommersiella förhållanden med hvarandra, som kunna framkalla någon lifligare rörelse dem emellan, eller vara af öfvervägande allmänt intresse. Öfver femtio mils jernvägsfrakt måste också till den grad höja priset å de flesta varor att endast de lättaste och dyrbara kunna forslas en sådan väg. Hvad persontrafiken angår, så måste äfven denna, synnerligast vintertiden, blifva ganska ringa, då man besinnar att ångbåtsförbindelsen mellan Danmark, Norge och England denna årstid är inställl; :) Vid ofvan förekommande karta torde böra anmärkas, dels att med den dubbla jernvägen till Upsala, afses blott att antyda de begge alternativa riktningarne för densamma, samt dels att, derest vägen emellan Westerås och Falun ej kommer att anses såsom statsbana, densamma efter all sannolikhet, enligt det vid sistlidne riksdag gjorda erbjudande, kommer att genom enskildt bolag med något understöd af statsmed:1 anläggas. Enahanda blir utan tvifvel förhållandet med banan till Gefle, hvilket samhälle visat både vilja och förmåga att sjelf ombesörja sina vägar, så att begge dessa banor torde, i likhet med den under byggnad varande Falu-Gefle-vägen, utan synnerlig uppOAffring från ctatene sida kamma till ctånd