Aftonbladet – 22 mars 1856, sida 2

den saken på sig; .Sedah Hon försvunnit, inapplar i full skrud den döende konungen, följd af sina tre söner, och nedsjunker på en stol. Han gifver kronan åt Erik, manteln åt Johan och svärdet åt Carl, med en förmaning lämpad för hvat och en af dem. Slutligen trycker han i sin famn Cecilia ock förlåter henne samt dör; med blieken mot fönstret och den Hedgående solen. Detta ungefär innehållet. Det är nästan omöjligt att, utan att. först hafva läst detta arbete, som ännu icke är tryckt och i hvilket det lyriska elementet är så öfvervägande, kunna af blotta åskådandet från salongen bilda sig ett rätt klart omdöme deröfver. Också är det vår afsigt att efter skådespelets utgifvande från trycket närmare och utförligare granska detsamma. Hvad vi likväl nu tro oss kunna påstå är, att plananläggningen och motiveringen för detta drama icke på långt när motsvara den poetiska utrustningen som allt igenom är storartad och ofta söblim. Det är en hög af de ädlaste perlor, vid hvilken vi stå, men leta fåfängt efter den tråd, på hvilken vi kunna träda dem, för att deraf bilda en sammanhängande kedja. Men icke nog dermed. Författaren låter hufvudpefsonen; den store kung Gösta, framträda i alltför små dimensioner. Vi se det majestätiska hvita skägget, men nästan ingenting af statens befriare från utländskt ok eller af kyrkans från katolicismens, ingenting af den kraftfulle konungen; den kloke statsmannen. Han talar vidt och bredt om sina rikedomar, och det kan hvarje rik man; han pjollrar med ett älskadt barn, och det kan hvarje öm fader. Men för ett enda felsteg, hvartill han likväl anser det oskyldigt, skyr han länge samma älskade barn. Hans fruktan för några tjocka borgarfruars anmärkningar och prat gör honom hård mot den stackars ångerfulla dottern, en hårdhet som alls icke rimmar sig till det ömma fadershjerta författaren i början med så hänförande färger målar. Slutligen låter författaren den store konungen i sista stunden fördela svenska regalierna emellan sina tre söner, liksom för att ytterligare besegla den af honom anordnade olycksaliga fördelningen af riket och hvilken lade grunden till de vidrigheter söm efter hans död drabbade vårt land, Men, invänder måhända författaren, det är blott Gustafs sista dagar jag velat teckna, det är när solen gsjunker,. Javisst, men man bör icke på scenen framställa en stor histo