Aftonbladet – 22 mars 1856, sida 2

risk personlighet, när man endast har hans svagheter att uppvisa och man har rättighet att njuta af solens strålar innan hon sjunker. För öfrigt är Cecilias och Johans kärlesäfventyr ett något slipprigt ämne, på hvilket också författaren halkar. För att iakttaga decorum, gör han de unga tu så oskyldiga som möjligt; han låter äfven, såsom vi ofvan visat, konungen vara fullt öfvertygad om Cecilias oskuld. Följaktligen kan publiken; som svårligen föreställer sig, att blotta fruktan för folks lösa prat förmår krossa ett fadershjerta, icke känna det ringaste deltagande för den gamle fadrens sorg. Men att väcka publikens deltagaride för de olyckor, som drabba scenens hjeltar, har i alla tider varit en aftragediens eller det stora dramats förnämsta uppgifter, så väl hos Sophocles, det oböjliga ödets tecknare, som hos Corneille, de stora passionernas tolk, för att icke tala om Shakespeare, mästaren för alla. På en så lös dramatisk grund som ifrågavarande skådespels skulle en något mindre poetisk byggnad ramla; men Börjessons ramlar ej. Den synes knappast behöfva någon jordisk grund att hvila på. Den är en sommarsky genomträngd af idel solguld och purpur. . Den famnar oss, bländar och berusar och kommer oss för tillfället att glömma både handling och personer. Det är ett fyrverkeri, men fyrverkaren heter snille och elden är himmelens. Af det förråd på skönheter i tankar och bilder, som finnes i detta enda skådespel, skulle man kunna göra minst fem fyraaktsdramer och ändå hafva något öfver till ett försvarligt lyriskt häfte. Kanske målar han icke allt så naturligt och sannt, men han förskönar nästan allt hvad han målar. På många ställen är författaren verkligen rörd af Shakespeares anda, men han följer honom icke sällan dit der det är lättast men icke rättast att följa honom. Så låter han t. ex. en smed uppträda som, jemte en för hans stånd oväntad beläsenhet i grekernas och romarnes mytologi, besitter en viss färdighet uti att skrufva ihop. diverse krystade ordlekar, hvilka, förekommande bland så mycket skönt, hafva samma verkan på åhöraren, som när man luktar på en bukett och bränner näsan på en nässla, hvilken råkat komma in bland de väldoftande blommorna. Kanske har Marmontel, den väldige domaren öfver dramatiken, icke så orätt när han om Shakespeare säger, att ofta på hans porträtter, i hvilka Raphaöls hela lyftning och