Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 3

(Insändt.) Ett nationalmenument åt Carl den Tolfie! Hur han dog — det gör detsamma; Troget, som en offerflamma, Brann hans aldrg stäckta mod! Tjusas du utaf det svenska Hjertat, af det fosterländska, Upp då Svea, res på torget Carl den Tolftes ärestod. Hvilka namn och hvilka minnen Alskade af ädla sinnen, Klinga från hans tidehvarf! Arans höga hjeltebanor, Narvas tagna segerfanor Och ett rykte, genom sekler Vördadt, gaf han dig i arf! Och hvad gaf du, sjelfbelåten? Hjelten smidas, dvergalåten Spelas ännu opp ibland. Men hvad gör det? Minnet Kastar Dock sin gäng, sin glans det kastar Öfver kämpens graf, som modigt Brottats med Moscovias land! Han har felat... Men hvad gör du? Dina egna bragder hör du Prisas utaf dagens slägt... Ingen storm går du till möte, Och beqvämt, i fredens sköte, Sträcker du de veka lemmar Ut, i fotsid togas drägt. Baler, lekar — lumpna dater — Aro dina. Hans soldater Sofvo på det frusna fält. Du — då nordanstormar rasa — Sitter vid din kammarbrasa, Läser kanske, hur med kulor Hjelten eldade sitt tält. Ack, för längesen begrafvet Blef ditt hopp i österhafvet, Auras jord ej mer är din! Ej en fotsbredd du bevarat Af de länder, han försvarat, Och sen kämpen föll, kan örnen Kalla dig till hälften sin. Ingen tid vår sorg kan minska, Då vi tänka på de finska Vapenbröders segertåg! Och ännu — fast blott med böner — Hasta vi, Suomis söner, Hän till edra berg och moar Öfver fjettrad östervåg! Aura, nordens hjeltevagga, Upp, ryck dubbelgamens flagga Från de stulna fästen ned. Himlen sig ännu förbarmar, Och med öppna modersarmar Svea vinkar dig tillbaka Till de blå och gula led! Men hvart förs jag af min yra? Bristen, strängar på min lyra, Tystna, segerglara sång! Grymt är ödet, anden qväfves, Ryck på bojorna!.. förgäfves, Ty oblidkligt, som ett jernok, Trycker barbariets tvång. Dock — om friska vindar spela Upp — och om med svärd vi hela En gång våra djupa sår... Då må Uarl den Tolfte skicka I