Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 3

BLANDADES ÄMNEN. Bystlöbet. (En folkfest på Fyen.) Medan intresset för folklifvet, dess sagor och sånger med hvarje år allt mera tilltager, förlorar detta folkLi sjelft så småningom månget af de drag som foråom utgjorde dess anda och karakter. Ännu qvar!efver på folkets läppar mången sång, som verkligen kan kallas en folksång, och på ett och annat ställe insar man ännu de gamla folkfesterna; men detta eger på långt när icke så allmänt rum som fordom. Folknöjena hafva på sednaste tiden, särdeles i Dannark, undanträngts af patriotiska folkfester, och endast här och der finner man en eller annan af de 2 amla äkta folkfesterna ännu bibehållen. En sådan den så kallade Dystlöb, som firas på Fyen och hvarpå ett tyskt blad lemnar följande beskrifning: Under fastan fira sjömännen i Kjertemimde på iyen en folkfest, som kallas Dystlöb,. Då fastlagsden nalkas, församla sig de yngre bland dem, för t träffa sina förberedelser och välja sig em koung, eller anförare, som skall leda festens gång. den lilla staden blir det nu ett helt nytt lif, då e unga sjömännen, stoltserande isina finaste kläder, nasta till samlingsplatsen. Mörka benkläder, hvit ssjorta och svart hatt utgöra toilettens förnämsta beståndsdelar, men derjemte fladdra på skuldrorna sångfärgade sidenband, och kring handlofven äfvensom på bröstet äro anbragta en mängd silfversläjfer. Den svarta filthatten prydes af glasperlor och bernenssmycken. De vackraste bland de unga männen afva vanligtvis också fått på sin lott de vackråste ickorna, och dessa åter, som äro försedda med de könaste banden, ådagalägga äfven den utsöktaste maken i att dermed pryda sina hjertans utvalde; :e röda, hvita och blå band, som fladdra på flickans ögtidshufva, fästas af henne på älskarens skuldror, warvid hon söker laga att han icke må komma att å efter sina kamrater. Den, som har en älskarinna, vehöfver aldrig vara bekymrad för sin toilett, och cke heller den, som är utan, förblir ohulpen ; den aske sjömannen är alltid väl anskrifven hos flic orna. Första morgonen dröjer det något innan toiletten r vederbörligen ordnad. Derefter sätter sig tåget rörelse; i spetsen marschera musikanterna; derpå ommer konungen, beväpnad med en duktig sabel; an åtföljes af allt sitt folk, två och två i bredd, ch af hvilka hvar och en bär dannebrogen fästad å en lång stång. Under klingande spel af klarietter och fioler tåga de genom gatorna; utanför en eller den rika köpmannens eller borgarens hus olifva de rikligen undfägnade. Öfverallt, der tåget ramskrider, kastar hvar och en, allt efter sina tillsångar, en liten skärf i de insamlingslådor, som bäas omkring af några dertill särskildt valda. Den örsta dagen tillbringas vanligen med att genomtåga taden. Följande morgon, efter att åter hafva samut sig i festlokalen, tågar man ut på landet. Det vär då af norrut till Hindsholm. Der äro Dystlöverne välkomna gäster, på de stora herregårdarne, presthusen och byarne. Hindsholmaren har en päckad börs och ett välförsedt visthus samt derjemte nycken böjelse för glada och skämtsamma upptåg, warmed han, liksom danskarne i allmanhet, förenar n viss förkärlek och beundran för sitt fosterlands jömän. Hans dotter finner behag i den unge, raske sjömansgossen, och när hon af honom svingas kring i dansen, fäster hon på honom sitt vackraste band bland de andra sådane som redan förut pryda hans skuldra. När aftonen bryter in, väntar hela staden ned otålighet de borttågades återkomst. Nu komna de! Nu komma dåe! höres det då från dörr till lörr långt innan tåget anländer, och då den muntra skaran ändtligen rycker in genom stadsporten, tränser sig hela befolkningen omkring den och åtföljer len till lokalen för festen. Har en far eller mor genkänt sin son, en syster sin bror, en flicka sin vän, så blir det ett helsande och ett jublande af ;God afton och Välkommen utan all ända, tills slutligen hvar och en går hem med de sina. Den estliga drägten aflägges och vårdas sorgfälligt, för att iter följande morgon låta sin egare framstå i oförninskad glans, ty då går tåget söderut öfver Langeoron eller i vestlig riktning till trakten kring fjorlen, och detta framoch tillbakatågande fortvarar hela veckan igenom. Midfastosöndagen slutar festens första afdelning. Nu skola invånarne i staden och kringliggande trakt njuta af det skådespel, hvartill de redan förut köpt sig entr genom de gäfvor de skänkt de blifvande sämparne. Om måndagen skall nemligen skydes i 3trande, som det heter, men det är icke alltid så ätt att komma till öppet vatten, ty fjorden, som utgör arenan för de kämpande, är vid den årstiden ultsomoftast tillfrusen. Är detta händelsen, så uthugges uti isen en lång vak, deri tvekampen skall försiggå. Härtill utväljer man vanligen tio af de skickligaste. Öfver akterdelen af en fiskarebåt lägges ett bräde, så pass stort att en karl kan stå derpå aågorlunda stadigt. De båda kämparne bestiga hvar sin båt; de äro hvitklädda från hufvud till fot; deras vapen utgöres af de flaggstänger, på hvilka de under Dystlöbei burit Danebrogen och som, till förekommande af skada, äro på spetsen försedda med ett litet klot af trä. De festligt klädde roddarne fatta sina åror, och under klingande spel styra de begge båtarne mot hvarandra. Till en början skjuta de en och annan gång förbi hvarann, på det kämparne må förunnas tid att intaga en beqväm ställning på sina bräden och taga en liten styrkdryck sill uthärdande af det källa bad, som endera af dem ovilkorligt har att vänta sig. Slutligen fällas flaggstängerha i horisontel riktning, båtarne närma sig hvarann, och hvardera kämper riktar sitt vapen emot sin motståndares bröst. Båda träffas; men stöten har varit för svag; de vackla ett ögonblick och stå sedan åter upprätt på sina bräder. Emellertid hafva båtarne flugit förbi hvarann och uppnått iskanten hvar på sitt håll. Nu vända de och styra åter löst på hvarandra, medan kämparne med fällda vapen göra sig färdiga till en förnyad, kraftigare stöt. Denua gång blir det slag i saken. Den ene af kämparne vacklar, förlorar jemvigten och störtar baklänges i sjön. ÅAskådarne, som med tillbakahållen andedrägt följt kampens gång, utbrista au i höga jubelrop. Men segraren kastar från sig sitt vapen, tar en klunk ur sin flaska (om han nemligen ännu står så stadigt att han kan göra det) och störtar sig i vattnet efter sin motståndare. Så snart de båda simmarne kommit upp på isen, äro de åter vänner. Arm i arm tränga de sig fram genom hopen af åskådare, och så genomvåta de äro, hafva de tillräckligt kurage qvar för att skämta med flickorna, hvilka under skratt och verop söka undfly deras kalla famntag. Men under tiden hafva tvenne nya kämpar intagit arenan, och åter fängslas åskådarnes blickar tills endera blir segrare. Det är högst intressant att iakttaga folkhopens spända intresse, äfvensom den fasta, stela blicken hos kämparne, då de korsa sina vapen, jemte de dämpade glädjeropen då båtarne flyga förbi hvarann utan att kampen blifvit afgjord. Om aftonen slutas festen med en bal i Hilde haus,, dervid man i sus och dus gör ända på deinsamlade penningarne. Här dansar konungen med stadsfogdens gemål och stadsfogden med skonungensr. Men balens hjeltar äro framför alla de, som segrat i dagens bardalekar. Det fordras mod och skicklighet att vinna seger i en sådan kämp som den vi nu beskrifvit. Men den danske sjömannen, och särdeles den danske fiskaren, som är van att i sin lilla farkost bjuda storm och vågor trots, darrar icke lätteligen i kampen med det vaggande elementet, vare sig det gäller att förvärfva dagligt bröd eller kämpa mot fosterlandets fiender. Redan som barn har han tumlåt kring vå hafvet.