Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 2

Sedan... jo, mot slutet på hösten ble? vädret bättre och hon brukade då rida omkring i de gulnade skogarne på en liten häst ... De der promenaderna inträffade väl isynnerhet de dagar som ni jagade ? Alldeles. Nå väl, hvad gjorde guvernören och hvad sade tanten ? Spaletta hade gikt och satt lugnt hemma, och tanten var naturligtvis för gammal till att flacka omkrirg i skogarne på en hästrygg. Likväl måste jag bekänna att Spaletta grälade mera än tanten. Aktningsvärda qvinna, hvad hon väl hörde slägten till! Spaletta var således inte nöjd med bekantskapen; och följaktligen besvärade han er? Mycket, men samma dag som jag fick det der brefvet, ni vet, försvann min käre Spaletta . . . Harnibieu!.. jag minns nu... han tog till flykten, och då blef ni ej längre besvärad. Inte alls! utropade Espårance skrattande. Crillonstuggade på sina mustascher och uppgaf en djup suck, vältaligare än tio harnibieu. Några minuters tystnad inträdde, VIL Ett obehagligt möte. Crillon bröt först den långa tystnaden. Ni älskar således fröken Henriette dEntragues ? frågade han. Ja visst. Med passion? Af hela er själ? Denna kärlek har redan slagit djupa rötter i mitt hjerta. Och hon, älskar hon också er? Jag tror det åtminstone. Kan ni säga att ni är säker derpå?