Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 2

steg tillbaka in i rummet, hennes ögonbryn rynkades och ögonens strålande eld slocknade. Ni försmår mig? mumlade hon med sönderslitande röst;... Ni stöter mig tillbakal Gud är mitt vittne ... Ja eller nej... herr de Crillon! utropade nu den unga flickan, som kände sitt patriciska blod sjuda i ådrorna och det sårade högmodets rodnad betäcka sin panna. Crillon sänkte hufvudet mot bröstet. Bevisa nu er tapperhet sade hon bittert; ja, eller nej; det är ju ganska lätt att säga. Nå väl... stammade chevalieren med sammanbitna läppar och likbleka kinder, nej!... Den unga flickans ansigte antog ett förfärligt uttryck af förtviflan. Ej ett skri, ej en suck lättade hennes beklämda bröst. Men de blixtrande ögonen och de darrande läpparne tolkade vältaligt hvad som tilldrog si inom henne, och Crillon böjde tillintetgjord sitt hufvud under denna stumma förbannelse. Hon gick förbi honom med ett spökes stela gång och framhväste långsamt dessa fåsansfulla ord: Crillon, ni var icke fri. Ni har fegt bearagit en qvinna. Gå; ni är ej längre Crillon. Då han upplyfte hufvudet för att söka rättfirdiga sig, var han ensam. Han skyndade ut i den yttre salen; den var tom; han öppnade äfven denna dörr och störtade ned i trädgården; ej Beller här fanns någon lefvande varelse. Ingenting! Då han åter närmade sig marmorsalens dörr, var den stängd. Den yttre porten var deremot vidöppen. Crillon nedföll på en stenbänk. Hans feberheta hufvud hvälfde tusen olika förslag, tusen olika tankar. (Forts. följer.)