Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 2

buller skulle efterträdas af den fallne engelns triumferande hånskratt, och hela underjorden på en gång uppresa sig emot honom, skulle han här, liksom på slagfältet, dö eller segra. Huru säga denna -qvinna en enda af de tankar hvilka uppfyllde hans själ. Han betraktade henne med stirrande blickar och teg. Hon trodde honom berusad af sin lycka. Det kunde ej ett ögonblick falla denna sällsamma varelse in, att hennes adelskap, rikedom, skönhet och kärlek omgäfve henne med någonting så fabelaktigt och oförklarligt att hennes älskare stötte henne ifrån sig, förskräckt öfver sin triumf. Hon trodde sig i djupet af sitt ädla hjerta så mycket säkrare på att hafva eröfrat Crillons kärlek, som hon, glömsk af sin ära, lugnt öfverlemnat sig åt deu ädlaste och djerfvaste bland ädlingar. Om han ännu tvekade, så måste det vara af finkänslighet och högsinthet. Jag vill uppmuntra honom med goda ordn, tänkte venetianskan. Välan, tappre chevalier, sade hon, beväpnad med sitt mest oemotståndliga leende, ni måste hålla till godo med en så ful och fattig brud. Ömöjligt! utropade han med ångestsvetten på sin panna inför detta, den lede srestarens nya anfall. Å Hvarföre omöjligt? fortfor hon leende. Jag är malteserriddare! utropade Crillon. Ni var det i vaggan; dessa löften äro vansinniga, och den helige fadren, hvilken ej har någonting att vägra segraren vid Lepanto, skall genast lösa er ifrån er ed. Signora, stammade Crillon; som fattat sitt beslut, de löften, hvilka för mig utsades medan jag ännu låg i vaggan, har jag sjelf som tjugoårig man upprepat, väl vetande hvartill jag förband mig. Venetianskan blef dödsblek, hon tog några