Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 1

och det såg nästan ut som om hela hennes kropp svigtat under denna guldbörda, men så var det ej; djup rörelse var enda orsaken till hennes böjda hufvud och framåtlutande kropp; en lätt darrning skakade hennes Jemmar och hon måste stödja sig mot en stolkarm för att ej neddigna till golfvet. Crillon störtade till hennes fötter. Hennes ställning var ännu lika melankolisk och drömmande. Ni talar spanska, jag vet det, sade hon med en genomträngande, skönt klingande röst; välan, låtom oss då tala detta vackra språk. Stig upp och hör mig. Crillon lydde, han ställde sig framför henne och insög med förtjusning de ord hvilka utgingo från hennes läppar. Ni är då friv, fortfor den okända, eftersom ni kommit? Crillon bugade sig. Denna ring, sade han, ,är mitt sigill, ett arf efter min mor. Det var således bra att jag icke kastade den i kanalen, som jag ett ögonblick ämnade.n sJag bekänner att det skulle ha förorsakat mig en häftig sorg. Det vill säga att om jag begärde den — Så måste jag vägra. Kommer den verkligen från er mor ? Crillon säger aldrig en osanning och upprepar aldrig en sanning. Det är sannt, -— Crillon är Crillon. Hon iakttog några minuters tystnad, derefter syntes hon återfå sitt mod, skyndade till en af de på golfvet utbredda dynorna och gaf Crillon ett tecken att sätta sig midt emot henne. Eftersom ni aldrig ljuger, så säg, älskar ni mig? Nästan; jag skulle säkert säga mycket, om jag kände ert ansigte.n