Aftonbladet – 17 mars 1856, sida 2

oss dokumenterat sig såsom en bland dessa den klassiska skolans pianister, hvilka tyvärr blifva alltmera sällsporda, och han har således, dels genom sin solida talang och dels gendin sin persönlighet förskaffatsig bländ oss många vänner. Man igenfann åter denna afton sammarena, gedigna föredrag, och denna förmåga att gifva kompositionen dess karakteristiska och indiviluella färg, hvarom nutidens pianister så föga beflita sig. Detta visade sig isynnerhet i den så helgjutna konserten i C-mollaf Beethoven, hvilken nummer föredrogs med stor konstnärlig förmåga, hvarföre också hr A. skördade bifall och äfven framropades. I Hummels 5-durs fäntasi utvecklade hr Å. ett ej obetydligt välde öfver sitt instrument, oeh lifliga bifallsyttringar följde äfven på detta nummer. Nyssnämnde två nummer voro de enda i hvilka han lät höra sig på sitt instrument. -Hr Arnold j:or spelade rent och uttrycksfullt ett Adagio Religiose för violoncell med ackompagnement af 3 violonceller, kontrabas och altviol, komponerad af könsertgifvaren, en nummer som han redan ett par gånger förut härstädes spelat. Hr Strandberg sjöng en romans med obligat violoncell Warum bist du so ferne, af Reissiger, hvari röst och violoncell smälte vackert tillsam mans. Fägnande vär ätt lörä, det lir S. återvunnit klangen i sin sköna och fylliga tenorstämma. MU Malmström sjöng Lauras aria ur Slottet Monteneron af Dalayrac, hvarföre hon äfven blef rättvisligen applåderad. Hofkapellet öppnade konserten med den lifliga uvertyren till Wilhelm Tell samt spelade i andra afdelniogen en symfoni skrifven i d-dur för stor orkester af konsertgifvaren. Denna intressanta nummer, komponerad med mer än vanlig talang, vittnar om ett djupt studium och en närmare förtrolighet med de klassiske tonsättarnes arbeten, utan att likväl annat än i formen vara en efterhärmning af dessa föregående mönster. Beethovens, denne så genialiske instrumentalkompositörs förnämsta sträfvan var: för örat — högsta välljud, för känslan — psykologisk sanning, för förståndet — ordning, symmetri, fattlig form och tematiskt arbete. Dessa maximer tyckes äfven hr A. i denna sin komposition haft för ögonen, och han har till en viss grad lyckats. Isynnerhet var adagiot, hållit i g-moll, af dyster karakter (ett slags marche funebre) väl skrifvet, och de deri så insigtsfullt använda blåsinstrumenterna gjorde en ypperlig effekt. Äfvenså finalen, rondo, som genom sin rytm påminner om Beethovens Eroiea, samt första allegron voro ibland de satser, som vi anse mest lyekade och som röjde både melodisk uppfinning och inspiration. Instrumenteringen var särdeles förtjenstfull och väl beräknad. Då hofkapellet endast haft tillfälle till ett par repetitioner, så kan man ej annat än loforda den sammanhällning och den oftast vackra nyansering, hvarmed detta den förtjenstfulle veteranens arbete utfördes. DD. KK. HH. Prins Osear och Prins August bevistade konserten. —— LL 2