Aftonbladet – 17 mars 1856, sida 1

a 17 Mars. Preussen har fått tillträde till konferenserna i Paris: denna underrättelse skall hos alla uppriktiga anhängare af frihetens och civilisationens sak i Europa framkalla ovilja och ett ökadt misstroende. Det har lyckats Rysslands intriger att få dess trogne sekundant representerad på kongressen och att sålunda i alla hufvudfrågor uti sjelfva verket få tvenne röster; det har lyckats den sidan inom kongressen, som bestämdt vill ha fred, att erhålla en god förstärkning, och man är härigenom på god väg att fullkomligt återställa den entente cordiale mellan de fem stora makterna, som kan leda till någon ny upplaga af den heliga alliansen. Vi vilja dock ännu i det längsta hoppas, att Rysslands diplomatiska konst icke skall triumfera och nationerna bii förrådda. 4 Se Vt Den andra sidan inom kongressen, den som med ovilja eller tveksamhet betraktar ett fredsslut på de af Ryssland antagna vilkor, medelst en skicklig interpretation reducerade ill ett minimum af medgifvanden, en blott skenbar maktinskränkning, skulle nu kunna ha den fullkomligaste rätt och befogenhet att fordra, att äfven de förenade skandinaviska konungarikena erhölle säte och stämma på på denna kongress. Så väl billighet och rättvisa som politisk klokhet borde föranleda England, Turkiet och Sardinien att framställa och genomdrifva denna fordran. Preussen har blifvit inbjudet att deltaga i konferenserna, uti Europas intresse och såsom rmedundertecknare af 1841 års fördrag. 3å vidt Europas verkliga intresse består deri, utt erbålla en fred, som innebär fullständiga sarantier för sin egen varaktighet och för den suropeiska frihetens och civilisationens lugna utveckling, så skola visserligen Europas flestå uationer inse och erkänna, att det officiella Pröussen är en i yttersta grad olämplig representant rör detta intresse. Preussen har visserligen undertecknat 1841 års fördrag, men det har unlandragit sig uppfyllandet af de förpligtelser som härigenom skulle åligga detsamma; långtfrån att bidraga till att tillbakavisa Rysslands I ingrepp mot Turkiets sjelfständighet och integritet, har Preussen gerom en skamlig och I ryssvänlig neutralitet visat sig såsom en tro zen anhängare af Ryssland och djupt degralerat sig i de öfriga europeiska nationernas gon. . PHvad man än må tänka om svensk-norska -egeringens politik och om det större eller nindre mått af kraft och god vilja, hvarmed len kunnat eller sökt i nordens intresse och nnan det blef för sent begagna de stora verldssonjunkturerna, så är det dock säkert att Sverge genom hvad det fordom verkligen gjort och lidit för den europeiska friheten och såom civilisationens förpost mot barbarismen samt genom den hotade ställning det nu intager till den östliga kolossen, långt bättre representerar Europas intresse, samt att de förenade skandinaviska rikena genom traktaten af den 21 November, hvilken utan tvifvel i någon mån medverkat till Rysslands beslut att skenbart gifva efter, hvarom antydningar äfven finnas så väl i Napoleons sednaste trontal, som : den artikel i det officiella ryska bladet, hvarnedelst antagandet af de fem punkterna motiverades och der fruktan för ett Östersjökrig icke otydligen framlyser — att säga vi, de skandinaviska rikena genom -denna traktat; hvilken, om den icke betraktas såsom en inledning och ett vilkor för ett närmare förbund, med offensiva syften, tydligen skulle vara ett nonsens, förvärfvat sig åtminstone större rätt att deltaga iden nu å ane varande uppgörelsen, än Preussen. Sverge-Norge har bland alla europeiska stater det största intresse uti att icke -en dålig och osäker fred nu kommer till stånd; vi känna Rysslands art och väsende bättre än nägon annan ännu sjelfständig nation i Europa, och vi skulle mera än någon annan stat ha att i första-hand frukta för dess förbittring och dess ärelystnad, sedan det under ett stillestånd af ett eller annat decennium hunnit repa nya krafter. Det är under sådana omständigheter lätt iörklarligt att den ryssvänliga och den österrikiska pressen just i detta ögonblick låta sig angeläget vara att så mycket som möjligt nedsätta de förenade skandinaviska rikenas betydelse samt vigten af traktaten den 21 Nov. Så innehåller t. ex. ett af de med dagens post komna n:t af Allgemeine Zeitung en artikel, som tydligen är af officiöst österrikiskt ursprung och som gör sig all flit att visa, att det nämda fördraget icke har den ringaste aktiva betydelse, utan endast är ett meningslöst drag i det militäriskt-politiska schackspelet, ett diplomatiskt hugg i luften. För att gifva detta fördrag sken at att innebära något hade man uppdiktat offensivplaner från Rysslands sida, som aldrig existerat. Derefter visas att konung Oskar, med anledning af det spända förhållandet till Norge och med den ytterst inskränkta makt han eger i detta land, alärig skulle kunna företaga någonting. Konung Oskars fader — heter det — gjörde visserligen med engelska penningar (!) ett försök att underlägga sig Norge, men misslyckades, så att han blott vilkorligt i fördraget af den 20 Okt. 1814 erkändes såsom konung af Nörgeg Sonen, andre regenten af den tybakade ys nastien, skall derföre säkerligen icke vå, då han blott har en vilkorlig rätt till kroras