Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 1

Raasloff och holstemska ministern Scheel uppr komna oenighet rörande det i en temligen skarp ton aftattade svaret på de holsteinska ständernas anclragande till konungen. Detta ar.dragande, som en längre tid varit förberedt af det herrskande tysk-aristokratiska partiet i holsteinska ständerförsamlingen i anledning af Scheels bestämda uppträdande emot detsamma, innehåll:r en hel mängd anklabelscpunkter mot denna minister, hvilka dock till största delen äro ogrundade, och har derföre också med ritta framkallat det ofvannämnda varliga svaret från regeringens sida. nä tillfälle her konfercnsrådet Raaslöff, som redan en längre tid icke haft några sym patier för sig hos den danska delen af Slesvigs befolkning, kanske ansett för passande till att genom en skenbar moderation förskaffa sig ett parti bland de tysksinnade och då med detsamma afvälta de beskyllningar för politisk osjelfständighet, som han hittills icke kunnat undgå genom att först helt och hållet bilda sig efter Carl Moltke och sednare efter Scheel. En egenhet vid Raaslöffs administration har varit, att han kommit i ett allt mer och mer spändt förhållande till de honom underordnade tre departementscheferna (Krieger, Regenburg och Kranold), som alla äro ovanliga kapaciteter och mycket dansksinnade. Under dessa förhållanden måste Halls öfvertagande af den slesvigska portföljen anses för en stor vinst, specielt äfven med afseende på det nyligen sammankomna riksrådet, i förhållande till hvilket det är af stor vigt, att Slesvig har en duglig och dansksinnad representant inom ministeren. För öfrigt lider det intet tvifvel att regeringen erhåller majoritet i riksrådet. Som bekant är detta sammansatt enligt en alldeles ny valmetod, hvars afsigt förnämligast är att förhjelpa minoriteterna till en proportionerlig representation. Af de i första valkretsen (Seland med Köpenhamn) omedelbart valda äro 5 nationella och moderat liberala. Två, geheimerådet Bluhme och grefve Holstein, måste räknas till det reaktionära partiet. De tre riksråderna för andra kretsen äro nationelt liberala. Till dessa höra också 5 af de 7 som blifvit valda för Jutland, 1 nemligen etatsrådet Westenholtz är mera obestämbar, men torde dock närmast kunna räknas till samma klass, hvaremot geheimerådet Tilliseh hörer till den moderata aristokratien. Slesvig har sändt 5 ledamöter, af hvilka 3 äro dansksinnade, 2 visserligen tysksinnade, men dock i det hela moderata och lojalan. Det märkligaste resultatet förete dock valen i Holstein; i det af 8 valda en är dansk, 1 är den holsteinska ministern sjelf och 2 äro dennes afgjorda anhängare; hvaremot de öfriga 4 äro afgjorda aristokrater. Det har således visat sig, att det danskt nationella och moderat liberala partiet, som i det väsentliga är ett och detsamma, gerom detta valsätt får en afgjord öfvervigt, till och med under en så hög census som den hvilken är bestämd för de omedelbara valen (1200 rdr i ren årlig inkomst eller 200 rdr i skatt); ja att det moderatliberala partiet till och med i Hol stein kunnat genomdrifva hälften af valen, oaktadtdetaristokratiska och schleswigholsteinska partiet der hittills haft en nästan uteslutande öfvermakt. På de val som skett genom de särskilda landsdelarnes representativa församlingar har det förändrade valsättet icke kunnat ha ett så betydligt inflytande, dels med anledning af ledamöternas obegränsade antal, dels emedan de särskilda valmännen här äro mera skarpt utpräglade politici af bestämd färg. Resultatet är här följande: Landsthinget har valt 6, af hvilka 4 äro nationelt liberala och 2 tendera åt den bondevänliga sidan. Af de 12, som blifvit valda i Folkethinget, kunna högst hälften räknas till de nationelt liberala, hvaremot de andra äro bondevänner, en grundtvigian. Af den slesvigska ständerförsamlingens 5 delegerade äro 2 dansksinnade, 1 indifferent och 2 tysksinnade, hvilket sednare gäller om. alla de 6, som blifvit valda af holsteinska ständerförsamlingen. Med afseende på språket räknar församlingen 53 dansktalande och 27 tysktalande ledamöter. Hvad de politiska åsigterna angår, bli af regeringens anhängare några och trettio moderat liberala; omkring 10 äro bondevänner, 12 danska byråkratiska och aristokratiska reaktionärer, och omkring 20 tyska mer eiler mindre uppenbara schleswigholsteinare som nästan allesammans äro aristokrater. Några äro för öfrigt här, såsom i alla församlingar, obestämbara. Oaktadt regeringen sålunda väl icke egentligen har majoritet i församlingen, skall den dock utan tvifvel i de flesta frågor erhålla en sådan, då det väl näppeligen är troligt att de tre fraktioner som mer eller mindre kunna inses för dess motståndare, skola förena sig någon hufvudfråga, hvartill kommer, att det parti som är farligast för regeringen, det tyskwristokratiska, på intet sätt bland sig räknar kapaciteter, som i talang och insigter kunna näta sig med de utmärktare danska medlemnarne. De två mest framträdande holsteiarne äro otvifvelaktigt ministern Scheel och d. presidenten i den slesvig-holsteinska Landesversamlung, Bargum, som ru såsom ,pponent mot den holsteinska aristokratien är n afgjord anhängare af Scheel. Som bekant, är frågan om Öresundstullen ör närvarande å bane, och man torde kunna ntaga att danska regeringen visat sig ganska illig och billig, då den oaktadt tullen är i emt stigande dock endast fordrat så stor rsättning, att räntan deraf motsvarar ungefär 44 af tullen under de närmaste åren före kriet. Om denna fråga nu icke blifver löst, å kan Danmark med något fog säga, att det cke bär skulden derför. H. km—— —— — Sedan, med anledning af t. f. öfverigmästarens i Elfsborgs län hos K. M:ts befallningsafvande derstädes gjorda anmälan, att kronoallmäningarne Kuleskog och Risveden vid innevarande vin