Aftonbladet – 14 mars 1856, sida 2

förut förgiftat mitt lif hafva nu försvunnit, och säker om Guds förlåtelse och denne gamle tjenares trohet sänder jag dig detta bref, i hvilket jag för första gången vågar kalla dig mitt barn — ack, det kunde ej ske förr! Mottag också nu min kyss, det är en frigjord andes. Man har sagt mig att du är stor och skön. Blif god och ädel... må alla älska dig, och din stackars mor skall åtminstone på andra sidan grafven blifva lycklig. Dina egenskaper och uppfostran skola, efter hvad jag hoppas, föra dig lika högt som din börd skulle hafva gjort. Jag har försöst att göra dig rik, men eburu jag ända sedan din födelse förvandlat alla mina ädelstenar och juveler till penningar, öfverraskar döden mig innan jag ännu hunnit samla dig en förmögenhet, fullkomligt v.rdig min kärlek och din förtjenst. Likväl skall du aldrig behöfva någons hjelp här på jorden, och om du en gång önskar gifta dig, så är din hemgift nog stor för att ingen far, vore han till och med en furste, skulle kunna vägra dig sin dotters hand. Jag måste lemna dig, min Espörance; lifvets milda värma öfvergifver redan mina fingrar, endast mitt hjerta är ännu lefvande; dess sista slag tillhöra dig. Förbanna mig icke, stöt icke bort mig när jag som en blek drömbild kringsväfvar ditt läger. Om du någongång vill föreställa dig din olyckliga mor, så kan Ju tänka dig en mild och älskande sjär uti en skön kropp. En enda bön: om du väljer vapenyrket, så lofva mig att aldrig omfatta en sak i hvilken du nödgas uppträda som den store Crillons motståndare. Min tjenare öfverlemnar dig ett bref för denne namnkunnige man, och let skulle göra mig mycket glad om du sjelf 1 det åt chevalier de Crillon, Farväll! Jag har kallat dig Esperance, emejan du var mitt enda hopp på jorden. I himlen återse vi hvarandra, Farvällby Det fanns intef namn under detta bref, men den tomma hvita platsen nedanför de skrifna