Aftonbladet – 13 mars 1856, sida 3

enda medlet att fast och varaktigt uppföra denna nordliga skranka mot Ryssland, har reidan länge varit sagdt och trodt i Frankrike, toch de tilldragelser man bevittnat ha endast kunnat än mer befästa och sprida denna mening. Man kan således taga för gifvet ifatt den icke är främmande för de allierade underhandlarnes id6er. Men äro Ide deraf så genomträngda, att den förI mår väcka dem, förmår bestimma dem att förvandla den till ett vilkor? Att påstå detta torde vara väl djerft. Trots hvad åtskilliga bland våra publicister påstå, kan jag för öfrigt ej medgifva att en konferens är kompetent att fatta beslut i afseende på den ifrågavarande skrankan. Frågan synes tillhöra en kongress, som jag fortfar att betrakta såsom någonting helt annat än en konferens; och frågan huruvida en kongress skall komma till stånd, är ännu höljd 1 mörker. För öfrigt får man icke dölja för sig, att hur klokt, hur politiskt hr Lallerstedts råd än må vara, är det dock att befara, att om det af den ryska oppositionen begagnas för att låta frågan väga mellan dess förkastande eller kri-. gets fortsättning, skall fredsbenägenheten, denna i närvarande stund med tusen munnar begåfvade siren, lyckas undanrödja det. Om sakerna så förhålla sig, skall åtminstone det postskriptum, jag skärskådar och hvari bokens innehåll finnes på ett lyckligt sätt koncentreradt, kunna anses ha gifvit förträffliga och tänkvärda räd huruledes sakerna skulle ha kunnat blifva annorlunda, och de råd hvarmed det slutar äro icke de minst märkliga. Efter några ord om Danmark, om den ohållbara ställning som diplomatien beredt detta rike, och den deraf härflytande nödvändigheten att genom en ny arfföljdslag betrygga den skandinaviska statsgruppens enhet, framställer hr Lallerstedt för oss ett i sanning pittoreskt monument öfver czarernas otroliga fåfänga. Det är inledningen till det handelsfördrag, som 1838 afslöts mellan Sverge och Ryssland. Huru många titlar voro icke förenade hos kejsar Nikolaus, utan att räkna alla et cctera. Så framt ej skimrer deraf kommit mig att se dubbelt, uppgår beloppet af dessa titlar, skrifna med alla slags bokstäfver till nära hundra, mer än hundra. Den menniskan var herre öfver hela verlden, han var det quand-meme, han var det få förhand, ty bland hans qvalifikationer finner man den af czar öfver Polen (utan vidare bestämmelse), beherrskare öfver hela nordsidan (utan undantag), öfver provinsen Armenien... arfvinge till Norge..! Detta prunkande uppräknande påminner mig ovilkorligen om en historisk anekdot från en för Frankrike sorglig tidpunkt. Då kejsar Alexander vid sitt intåg i Paris 1814 red förbi kolonnen på Vendömeplatsen, och såg på dess spets Napoleon I:s staty, lät han undfalla sig dessa ord: Då man ställt honom så högt upp, förvånar det mig icke att han blifvit yr i hufvudet. Anmärkningen var riktig och slående. Men äregiriga regenter kunna göra sig kolonner af mer än ett slag, af titlar lika väl som af brons, och kejsar Nikolai exempel visar att man kan bli yr i hufvudet lika väl på den ena som på den andra. Kolonn mot kolonn, föredrager jag den franska framför den ryska. Båda ha sna fläckar af ärelystnad, men den ena har flere segrar än inkräktningar, den andra flere inkräktningar än segrar. Författaren slutar sitt postskriptum med ett uttryck af den med smärta blandade förvåning hvarmed underrättelsen om fredskonferenserna blifvit mottagen i Skandinavien och isynnerhet i Sverge. Ej, tillägger han, som skulle Sverge vilja draga fördel af ett krig, i hvilket det ej tagit del, men emedan ögonblicket var kommet för detta land att dertill gifva sin tribut. Bokens postskriptum har upptagit mitt papper och min tid. Det kommer sig deraf att detta postskriptum utgör ett sammandrag af bokens innehåll, samt deraf att i närvarande ögonblick den berättande historieskrifvaren mindre fängslar uppmärksamheten än den resumerande politikern, och att jag, nästan emot min vilja redan från första början känt mig mera dragen till den sednare. Men jag får ej glömma att historieskrifvaren och politikern här äro ett, ej blott genom sin person utan äfven genom det behandlade ämnet. De händelser hr Lallerstedt skildrar äro af en europeisk betydelse; de frågor som dessa händelser väcka och som ej på länge skola försvinna från diplomatien, skola äfven länge åt dess elementer och källor bevara ett stort intresse. I alla dessa hänseenden förtjenar hr Lallerstedts bok att läsas med uppmärksamhet och kan icke förfela att hos läsaren väcka det största intresse så väl för den varma patriotism som deri uttalar sig som för de märkvärdiga historiska upplysningar den innebåller. Jag förbehåller mig också derföre att ur denna synpunkt ännu en gång få återkomma till det märkliga arbetet. Annotationer. 1 Nu äro vi i Mars, denna månad, som salig kungen ansåg för så olvcksdiger.