sina gränsmärken? Man vet att det icke är hvar :! ken genom stora företag eller djerfva plundringar som Ryssland framgår; det går långsamt, utan buller, men utan att stanna. Men vid hvarje dess steg skall saken synas allt för obetydlig att förtjena de stora makternas aktiva inblandning och det är att ; befara att man skall blunda tills hela sammanfattningen af obetydliga usurpationer utgör ett fruktansi värdt helt. Allt detta är fullkomligt sannt, fullkomligt I praktiskt; allt detta bekräftas endast alltför : väl af erfarenheten. Kunna icke dessutom, fullföljer hr LallerI stedt, omständigheterna förändra sig så, att de stora vesterländska makternas garanti blir illusorisk? Kan icke tidernas och händelsernas lopp, det Gud förbjude, medföra en brytning meltan Frankrike och England? Och författaren anförer historiska exempel till rättfärdigande af sin farhåga. Härvid vill jag tro, härvid tror jag honom se sakerna allt för mycket i svart. Jag kan icke veta on lexan varit helsosam för Ryssland. Mitt instämmande 1 författarens åsigter antyder tillräckligt mina tvifvelsmål om den benägenhet till bot och bättring man kan vänta hos Peter I:s och Catharinas folk, och för öfrigt kan man på nationer liksom på individer tillämpa denna så väl bekanta franska vers: Chasser le naturel, il revient au galop; men jag hoppas att lexan skall ha varit välgörande, om icke för Europa, som tyckes ha att dragas med trög fattningsgåfva och döfva öron hos åtskilliga personer inom sina styrelser, dock åtminstone för England och Frankrike. Utan tvifvel ges här i verlden uti hvarje förbund möjligheter till brytning, och det engelskt-franska förbundet utgör visserligen i detta hänseende icke något undantag. Men så länge England förmår sätta till ett segel och Frankrike draga värjan, så länge hos dessa folk finnes i behåll en gnista politiskt förstånd och en droppa krigareblod, skall det, äfven under förutsättning af tillfälliga brytningar, finnas ett af Försynens hand knutet band mellan London och Paris. Skuggan af en czar på Bosporen, det är liktydigt med fred och förbund mellan England och Frankrike, aet är liktydigt med återföreningen af deras fanor oeh deras vapen, det är liktydigt med sammangjutningen af deras makt till en enda, det är liktydigt med deras gemensamma fall eller gemensamma triumf, det är Fransmännens kejsare i London och Englands drottning i Paris. Misstroende och afund voro rådande mellan de båda folken. Det ena befästade sina kuster emot det andra, och det andra, sade man, funderade på medel att kunna anfalla det förra på dess ö. Allt detta saknade icke grund, eller åtminstone sannolikhet. Men hvad inträffade väl? Sedan Ryssland i sjelfva Konstantinopel trotsigt afkastat masken, intågade det med blottadt ansigte i Donaufurstendömena, och trots misstroende och afund, trots deras traditionella rivalitet, deras hätska fördomar, deras skenbara motvilja för hvarandra, ha England och Frankrike, efter någon tvekan och några förkänningar, slutit sig tillsammans och sida vid sida marscherat mot Ryssland. Skulle det väl kunna gå annorlunda numera, sedan England och Frankrike, redan närmade till hvarandra genom industriens fredliga utveklingsarbete, lärt känna, akta, älska och fira hvarandra på samma slagfält, och då dem emellan bildat sig dessa band af gemensamma faror och geniensamt delad ära, af hvilka folken så djupt och så länge bevara minnet? Skulle det kunna vara annorlunda nu, då den slöja, som dolt den ryska politiken, blifvit helt och hållet söndersliten. Den gamla moskovitiska politiken har nu kommit i dagen, och jag tviflar mycket på att den på länge skall kunna visa sig utan att Frankrike och England på en gång utropa: Der är den återigen; framåt! Men hr Lallerstedts första betraktelser äro derföre icke mindre sanna. Frankrike, häftigt uppbrusande mot mera betydande sträfvanden som hota eller såra det, mycket benäget, till följd af känslan af sin styrka och till följd af jag vet icke hvilken ridderlig och till och med förmäten tillförsigt, att möta lejonet, kan det oförsigtigt låta vargen nalkas? Jag upprepar det, Frankrike glömmer mycket och förutser föga, och jag tillägger här, att hvad det snarast glömmer, det är hvad man minst borde glömma: det utgjutna blodet och det förslösade guldet; och oaktadt det lärt hvad i dessa tvänne hänseenden, till följd af långvarig politisk blindhet, hälften af en rysk fästning kan kosta, vill jag dock icke gå i borgen för dess minne ända derhän att jag vill påstå att det för Rysslands småningom och gradvis fortgående inkräktningar i norden skall ådagalägga den ständiga vaksamhet och misstänksamhet, som åligga det icke blott i eget intresse utan ock, till följd af fördraget af den 21 November, såsom en skyldighet, en pligt. Då hr Lallerstedt ger det mera europeiska än svenska rådet att man bör gifva Sverge och Norge en sådan position som tillåter dem att med egna krafter försvara sig mot Ryssland, före-1 nar sig alltså vår nationalkarakter med de menskliga förhållandenas allmänna och alltid möjliga vansklighet att på det kraftigaste understödja detta råd. Att de förbundna kabinetterna, och synnerligen det franska kabinettet erkänna dess lämplighet och dess förträfflighet, betviflar jag icke. Att uppresandet af en skranka i norden mot Ryssland ingår i kejsarens personliga planer och politik kan lilka litet hoetviflaec Att gammanclaäandat af da