Aftonbladet – 13 mars 1856, sida 3

het ha hållit er aflägsnad ifrån sig; jag tycker att det räckt i allt för många år. Hur gammal är ni ? Snart tjugo år, efter hvad jag tror. Huru! ej en gång säker på er ålder? Nej. Jag börjar min tideräkning ifrån min ammas död; man har sagt mig att jag då var fem år... Nå väl, femton somrar ha sedan dess förflutit. Vi vilja hoppas att denna ömma mor dock en gång skall gifva sig tillkänna. Ack nej! jag har ej längre detta hopp; hör på, hvad som för ungefär sex månader sedan hände mig, och ni skall snart dela denna sorgliga öfvertygelse. Jag har ett litet slott i Normandiet, hvilket jag ensam bebott tillika med min guvernör. En morgon, som jag ämnade mig ut på jagt, skyndade jag enligt gammal vana först in i min lärares rum för att säga honom farväl, men han varicke der, utan i det stället iöllo mina blickar på en gammal sorgklädd man; det var en vacker gubbe med snöhvita lockar, hvilken djupt bugande helsade mig. Denna vördnadsbetygelse från en så åldrig man förvånade mig lika mycket som de ord, hvarmed han besvarade mina rop på Spaletta; detta var min guvernörs Nnamn. Sök icke Spaletta,, sade han, sedan han förut en stund med djup rörelse betraktat mig, sdenne man är icke längre här. Hvar är han då? Det vet jag icke, nådig herre; men jag hade genom en kurir underrättat honom om min ankomst, och då jag för en stund sedan anlände hit, erfor jag af en lakej hans hastiga afresa. Det var märkvärdigt ! utropade jag. Ni känner då Spaletta? Litet, svarade gubben, och jag räknade på att han skulle presentera mig för er. Hans frånvaro förundrar mig af många skäl. Mig oroar den, ty han brukar sällan aflägsna sig; men eftersom vi nu utan Spalettas omsorg. träffat hvarandra, så värdigas säga mig orsaken till ert ärade besök.