Aftonbladet – 13 mars 1856, sida 2

Verkligen!.. jag måste då sjelf tacka den präktiga pojken. Det skulle visst göra honom ett ganska stort nöje, eftersom det var er han önskade träffa här i lägret. Godt, då skall han också genast få tala med; mig), sade Crillon muntert ooh närmade sig Pontis och Esperance. De begge ynglingarne stodo ännu midt. emot hvarandra med sammanflätade händer. Pontis tackade med ett ädelt hjertas hela värmaj; som älskar att öfverdrifva värdet af en visad tjenst, och Espårance försvarade sig med en skön själs enkelhet hvilken fruktar att blifva för mycket tackad. Crillons ankomst gjorde slut på denna vänskapsfulla strid. Min herre, sade Pontis till sin unge räddare, jag har icke ännu tackat er nog; min erkänsla blir evig! Bra! utropade den store Crillon, bra, min pojke, jag tycker om tacksamma menniskor. Gå nu din väg. Och han gaf honom ett litet slag af ungefär hundra skålpunds tyngd på 2 Pöntis bockade sig; men den älskade chefens kraftfulla näfve hade denna gång lika stor del i hans djupa bugning som vördnaden; derefter gaf han Espårance en varm blick och uppsökte med gladt hjerta sina unga kamrater. Hvad er beträffar, min herre, sade Crillon till Espeårance, så tackar jag er i hela kompaniets namn... Harnibleu, ni behagar mi riktigt. .. Skulle jag vara nog lycklig att få bevilja er någonting? Hr de Rosny har sagt mig det ni önskade träffa mig. Ja, men jag önskar ingenting. Så mycket värre... hvad har ni då att säga mig? Ack, min herre, någonting ganska enkelt jag medför ett bref. Gif hit, sade Crillon vänligt; den som har skrifvit det har valt en angenäm budbärare ... Från hvem är det? Jag skulle tro att det är från min mor.