En ganska egen rättegång har nyligen blifvit vid Stockholms rådstufvurätt anhängiggjord, hvilken är af vigt både för sin princip och i afseende på tillämpningen af ett gammalt föråldradt reglemente, enligt hvilket Stockholms stads brandförsäkringskontor för närvarande styres och hvilket väl snart synes behöfligt af en grundlig revision. Bland annat förekommer der den besynnerliga anomali, att delegarne i den högst betydliga, oupphörligen tillväxande kassan icke hafva den ringaste del i förvaltningen, utan denna besörjes af de s. k. Etthundrademän, fördelade i vissa klasser nemligen 23 af ridderskapet och adeln, 25 af ståndspersoner, 25 af handlande borgerskapet och 25 af embetena, alla sådana som ega försäkrade hus. När någon af dessa 100 män afgår, inväljer klassen en annan, utan att hvarken delegarne eller ens de öfriga klasserna bland de 100 män derom vidare tillspörjes; hvarförutan äfven direktionen eller understyrelsen tillsättes af de 100 män, hvilka sednare äro oåtkomlige af någon annan myndighet. En så aristokratisk organisation innebäri sig sjel någonting absurdt i våra tider och tarfvade för den skull väl något mouvement. Men innan sådant kan ske är det åtminstone den offentliga pressens skyldighet att icke lemna den ifrågavarande styrelsens åtgärder utan all uppmärksamhet, och det är derföre som, ianledning af anhållan från en försäkringstagare, hvilken i vår tanka med skäl finner sig vara af kontorets styrelse förnärmad, vi anse oss böra referera nedanstående ärende. Sjelfva faktum är det, att vagnmakaren Pehr Pettersson, känd både såsom en redbar och förmögen man, låtit uti sistl. Oktober månad i Stockholms stads brandförsäkringskontor försäkra tvenne af honom nybyggda stenhusegendomar, n:ris 3 och 4 vid Östra Beridarebansgatan, för ett belopp af 135,000 rdr rgs; att han sedermera fått kännedom om försäkringsvilkoren i aktiebolaget Skandia och funnit att då hr P. för 12 års premier fått i brandförsäkringskontoret utgifva i kontant och i skuldsedlar omkring 8009 rdr rgs, utom rätt betydliga diskretioner för värderingar m. m., premierna för samma brandförsäkringssumma i Skandiabolaget icke utgjorde mer än 943 rdr 24 sk. rgs för 12 år, samt icke mer än 101 rdr 24 sk. om de årligen erlades, hvaremot räntan å de till brandförsäkringskontoret reverserade belopp, ehuru den endast är beräknad till 4 45, uppginge till 306 rdr årligen; att han derföre helt naturligt önskade att kunna upphäfva sin försäkring i brandförsäkringskontoret, samt gjorde derom redan d. 14 December ansökning hos kontorets direktion, vilken ansökning först mer än en månad der. fter afslogs; att under tiden hr Pettersson likväl, i ändamål att hans med :inteckningar graverade egendomar icke under någon mellantid skulle stå oförsäkrade, ansett sig böra taga försäkring i Skandia med den anteckning i försäkringspolicen, att han hade sina egendomar först assurerade jemväl i brandförsäkringskontoret, men ämnade derutur utgå, hvarvid hr P. tillika erhöll löfte att, derest brandförsäkringskontoret skulle afslå hans ansökning om utträdande, han då egde rätt annullera sin försäkring i Skandia och återbekomma premierna; att P. af detta förhållande desto mindre gjort någon hemlighet, som han omtalat detsamma för kontorets egna tjenstemän och derom tillfrågad sjelf underrättat kontorets direktion, samt slutligen: att då direktionen vägrat bifall till hans ansökning att såsom försäkringstagare i kontoret utgå, han låtit i Skandia annullera den der tagna försäkringen. Svårligen lärer någon uti ofvan framställde förhållanden finna spår till det ringaste svek eller bedrägligt förhållande. Brandkontorets direktion har likväl varit af annan mening och icke åtnöjt sig med att genom en i allmänna tidningarne den 5 sistl. Februari införd kungörelse upphäfva och döda de å vagnmakaren Petterssons hus gifna försäkringar, emedan han tagit särskild försäkring i Skandiabolaget, utan derutöfver genom stämning till Stockholms rådstufvurätt anställt åtal mot vagnmakaren Pettersson, med påstående om laga ansvar för det af honom genom den dubbla försäkringens tagande begångna nbedrägeri, äfvensom hans förpligtande att, såsom en följd af försäkringsaftalens upphörande, genast inbetala de till kontoret för 12 är obetalde, med skuldsedlar föreskrifne premierna 5,100 rdr bko, med ränta å 4 procent.n Den S, på hvilken kontorets direktion stödjer dessa stränga postulater, är den 15 i 2:dra artikeln af kontorets reglemente den 19 December 1807, i hvad den rörer förevarande fråga, så lydande: Tager någon, .hvars hus blifvit försäkradt uti Stockholms stads brandförsäkringskontor, sedermera särskild försäkring sder3, annorstädes inom eller utom riket, eller har han en sådan förut tagen förtegat, plikte en dylik husegare, såsom för annat bedrägeri, enligt allmänna lagens stadgande; och eger kontoret att, derest det om ett sådant begånget svek kunskap får, den i kontoret tagna försäkringen upphäfva och sådant då i allmänna tidningarne trenne gånger kungöra låta seten På denna stämning följde från hr Pettersson en genstämning å brandkontorets direktion med kontrapåstående, att direktionen, som egenvilligt upphäft de å hans segendomar uti kontoret tagne försäkringar, måtte förpligtas att de af honom dels med skuldsedlar och dels med kontanta penningar i förskott erlagda premier och andra afgifter för 12 år, tillhopa 5253 rdr 2 sk. 4 rst. bko, återställa, eft.r afdrag af endast det premiebelopp, som belöper å den tid försäkringarne fortfarit, samt att direktionens ledamöter, för det de inför rätta tilltalat Pettersson för bedrägeri. omåtte enligt 60 kap. missgerningsbalken fällas till ansvar för ohemul angifvelse. Efter denna korta relation om tvistefrågan, anse 1 oss böra villfara vagnmakaren Petterssons begä van att till kännedom för den allmänhet, inför hvilken han genom brandförsäkringsdirektionens kungörelse blifvit offentligen anklagad, få införa den rörsvarsskrift Pettersson sistlidne torsdag till domstolen afgifvit, och hvilken lyder som följer: Till Stockholms rådstufvurätt! Det må vara en af erfarenheten bekräftad sanning, att gamla föråldrade, på förkastade skråprinciper grundade författningar måste i mer eller mindre mån föranleda vidunderligheter i uppfattning och tillämpning, särdeles hos en styrelse som ännu qvarlefver uti de gamla föreställningssätten och således snart sagdt föraktar att göra sig bekant med de förhållanden och grundsatser som i en ny tid gjort sig gällande; men icke ens denna förblindelse eller kortsynhet synes mig kunna lända direktionen för Stockholms stads brandförsäkringskontor till fullgiltig ursäkt för det absurda åtal direktionen låtit emot mig anställa och hvilket är desto mer både klandervärdt och straffvärdt, som det uppenbarligen synes vara anstäldt emot bättre vetande. Förhållandet i denna sak är nemligen helt enkelt sådant, att sedan jag i medlet af Oktober månad förlidet år låtit i brandförsäkringskontoret för en summa af 90,000 rdr bko försäkra mina fasta egendomar n:ris 3 och 4 vid Östra Beridarebansgatan och i afgifter -derför för tolf år förskottsvis erlagt, dels genom skuldsedlar å s. k. premielån, dels kontant en summa af nära 8009 rdr riksmynt — för att ej tala om de sedvanliga, dryga afgifterna för värderingen m. m., hvarå någon egentlig taxa icke finnes — så .erhöll jag kännedom derom, att försäkring i det nyligen: stiftade aktiebolaget Skandia