Aftonbladet – 11 mars 1856, sida 1

s. tjufven måste dö!... Hvad er beträffar, min herre, så träffas vi väl en annan gång. Visst inte!... Om ni har någonting att säga mig, så säg det straxt; jag är trött vid era grymheter och oförskämda ord. Den som ni vågar kalla en tjuf, är helt enkelt en uthungrad menniska; ni fordrar denna menniskas död, jag begär hans lif... ni har, för att uppnå ert mål, användt alla medel, till och med de för en ädling mest vanärande... Välan! jag vill då också begagna allt hvad som står 1 min makt för att rädda detta offer. Gud är rättvis, och ni skall, hoppas jag, snart stupa för min hand; men innan jag företager denna strid, innan min värja hunnit blifvit besudlad med ert blod, vill jag göra er för allud oskadlig; jag will att ni ej engång efter min död, ifall jag olyckligtvis skulle blifva den besegrade i denna duell på lif och död, skall kunna skada denna yngling; ja, om jag stupar, så skall ni deremot blifva hängd... ingenting är lättare... hör päl Han närmade sin mun till la Ramees öra: Jag skall nemligen säga åt alla dessa, tillade han hviskande, att ni i fjol, under ert vistande i Aumale, en dag helt sakta framsmög ur ett busksnår, der ni legat dold för att lura på ett villebråd, hvilket ganska säkert icke tillhörde det vanliga slaget, ty då ni lemnade detta gömställe glänste på ert finger en ring som ni aldrig förut burit... denna ring var icke er, men det på dess sten graverade vapnet kunde lätt upplysa om ega-. ren. La Ramåe gjorde en rörelse som tydligt förrådde hans oro. Och om jag också burit en ring, sade han och betraktade forskande den unge mannens ädla ansigte, så är väl icke det ett brott som förtjenar döden mm