Aftonbladet – 10 mars 1856, sida 1

litet? ... Aj för fan, jag glömde ladan... det var en mycket stor förlust ,.. minst tjugo ecusI Den väldiga skrattsalfva, hvarmed de ikringstående mottogo dessa ord, fullbordade att tillintetgöra la Ramde, som med knutna näfvar, fradgande läppar och lågande blickar letade efter knifven, hvilken man vid hans inträde i lägret beröfvat honom. Skratten icke, mina herrar, sade Espårance lugnt, det gäller en af era kamraters lift Jag finner det fegt, vanhedrande, stammade la Ramåe i sin sinnesyra, att uppvigla två hundra personer emot en vapenlös fiende. Jag!... Är jag er fiende ?... tvärtom, jag är er bästa vän... Jag vill ju bespara er ett evigt samvetsagg. Det djefvulska leende, hvarmed la Ramåee nu betraktade Espårance, lät honom förstå att ordet samvetsagg ej har samma betydelse för alla; han beledsagade detta leende med en föraktfull åtbörd och afbröt samtalet med denna fras : Vi återse hvarandra.n Han aflägsnade sig ännu en gång, men då förlorade Espårance tålamodet. Han utsträckte sin arm, fattade la Ramde i bältet och drog honom till sig med så mycken lätthet som om denna lefvande menniska endast varit en uppstoppad docka. LaoRamee hade funnit sin mästare, mängdens bifallsrop öfverröstade de förbannelser, hvilka hans bleka läppar framstötte. Nu,, utropade Esperance, är det slut med böner och artigheter!... Hör på hvad jag har att säga er, eländiga menniska!... Ni vill att denne unge man skall dö. Han visade på Pontis. (Forts, följer.)