Aftonbladet – 10 mars 1856, sida 1

Esperanee hade så betydligt höjt rösten, att först Rosmy och sedan en mängd andra närmat sig de begge samtalande för att sjelfva erfara hvilket råd denne unge okände man kunde gifva i en så olycklig aftär. Esperance, som vid en tillfällig vändning på hufvudet upptäckt Pontis -omgifven af vakt, upprördes så djupt af denna sorgliga anblick, att han med ny ifver började sin underhandling. La Ramee deremot, i hög grad förolämpad öfver att en främling vågade åter upptaga en fråga hvilken han ansåg afgjord, ville så fort som möjligt draga sig ifrån denne besvärlige medlare, hvars första ord redan omgifvit dem med en hel höp nyfikna och uppretade personer. Om ni vill göra mig ett nöje, min herre, sade han till Esperance, så sysselsätt er med edra angelägenheter och ej med mina. Min herrö, varade den vackre ynglingen, af allt hvad jag här hört och sett känner jag mig föga fallen för att göra er till nöjes. Men jag tror er sjelf: ganska missnöjd med den vändning er affär tagit. Ännu under det första intrycket skrek och beklagade ni er litet för mycket; aet händer ganska ofta att man på detta vis för sig sjelf öfverdrifver en erhållen förolämpning. Och sedan så fruktade ni en viss partiskhet hos dem till hvilka ni vände: er, hVarföre ni begärde så mycket som möjligt, för att åtminstone få något... jag förstår äfven detta... soMen jag, min herre,, afbröt la. Ramde, jag förstår: icke med. hvilken rätt ni blandar er i mina angelägenheter och undanber mig en gång för alla era näsvisa förklaringarn. Dermed vände han honom ryggen; men Espåerance, hvilken ej en enda minut förlorat sin leende min, gjorde med mycken lätthet