Aftonbladet – 10 mars 1856, sida 1

jag fruktar ingenting; herr de Rosay skall aldrig låta mörda em person, hvars klagomål iro i allo öfverensstämmande med sanningen, Med deåsa ord bugade han sig oförskämdt för den namnkunnige hugenotten, utan att ett enda ögonblick under hela samtalet ha gifvit sina ord och sin ton en mindre vederstygglig prägel. Plötsligen kände han en lätt hand vidröra sin axel; han vände sig med förvåning om. Det var Fspårance, hvilken, efter fåfänga försök att med lugn afhöra detta uppträde, på en gång gifvit vika för frestelsen och djerft framträdde som deltagare i denna ohyggliga strid. Han hade hastigt lemnat den plats han så länge som stum åhörare innehaft, blixtsnabbt skyndat förbi de uppretade gardisterna och ej förr saktat sitt snabba lopp än han stod bakom den skändlige la Ramåe. Han lade gin hvita men kraftfulla hand på la Ramees axel och mötte lugnt dennes blickar, när han med ett vilddjurs hela grymhet betraktade den nykomne. Två ord, min herre, om jag törs bel sade Esperance med ett älskvärdt småleende, Dessa begge ansigten voro nu hvarandra helt nära... båda voro sköna, det ena genom sin marmorhvithet, under hvilken hämdens alla lågor vildt rasade; det andra deremot strålande af helsans alla färger och uttryckande lika mycken verklig godhet som sannt mod. La KRamdee spratt till vid de första ljuden it dennä röst; instinkten sade honom att han . dlenve ståtlige yngling påträffat en svår motståndare. vill ni? frågade han kort. a er ett medel att på annat sätt! na lika löjliga som grymma tvist; ydsamma tillfällen är ett godt råd icke att förakta.