Aftonbladet – 8 mars 1856, sida 2

fru, en ganska nätt flicka (mll Lundgård), och berättar att man tagit sin tillflygt till det gamla bepröfvade uppfostringsmedlet: örfilen. Hon har nemligen hört smällen af en sådan, och den så stark att endast en manlig hand kan utdela en dylik. Mannen utkommer, blek som vanligt på ena kinden, men röd på den andra. Svärmodern, utom sig af harm, förebrår honom i de strängaste ordalag hans våldsamma uppförande mot hennes dotter. Mannen skulle till sitt försvar kunna visa sin röda kind, den första blomma hvarmed engeln smyckat hans lif; men ännu älskande och rädd om sin engels reputation, visar han blott den bleka hälften af sitt ansigte, ädelmodigt döljande buketten. Emellertid lemnat den unga frun, oaktadt segrande i striden, sin mans hus. Detta går för långt. Mannen följer henne med svidande hjerta och kind, och nu talar han ändtligen ur skägget. Han förklarar sin afsigt vara att lemna sitt himmelrike och att han tagit emot ett embete för att genast resa till Madrid beredd att för alltid befria sig från en hand som tillskyndat honom så mycken smärta. Nu blir det annat ljud i snurran. Engeln vill resa med till Madrid; hon ber, gråter, knäfaller, lofvar bot och bättring, lofvar att hädanefter uteslutande egna sig åt hans lifs lycka och att skona hans kindben. Mannen bevekes, och allt blir godt igen. Det är lätt att rangera saken på teatern. Hvem kan likväl svara för att icke mannen snart nog nödgas lemna sin sengel qvar i Madrid och resa ensam till Godahoppsudden? Samspelet var godt såsom vanligt på denna teater. Mamsellerna Lindman och Lindmark samt hr Kinmansson utförde sina partier med den sanning man eger att vänta af deras dramatiska förstånd och den säkerhet som är en naturlig följd af deras vana på scenen, MI