öfver att, jemte den fullvigtiga skatten, hafva sluppit den tyngd som hvilade på hans samvete. Det är gifvet att den unga mrrkisinnan af ungdomskärlek och tacksamhet för sin fosterbror skall nedlägga sina 200,000 francs iden unge hederlige mjölnarens rörelse. Det måste bli mycken sällhet och många qvarnar. Utvecklingen är rätt lyckligt motiverad ända till slutkatastrofen, hvilken ej tillfredsställer moralen, ty det är icke efter någon i hans inre utkämpad strid mellan det goda och onda som den gamle mjölnaren besegrar frestelsen. Det är först när ingen frestelse längre förefinnes som hans besinning vaknar och som han finner det löna mödan att återgå till sin förra hederliga vandel. Hvad annat har han väl också att välja? Tvåhundratusen francs bli sura liksom rönnbären, när man icke kommer åt dem. Loriots starka och vexlande sinnesrörelser framställas med stor förtjenst af hr Broman, som ger bilden all den helgjutenhet, den, i betraktande af den något förvända upplösningen, gerna kan erhålla. Hr Broman är verkligen en af våra bästa skådespelare. Mångsid och följaktligen användbar i många skilda tanoher af den dramatiska konsten, förstår han att alltid underordna sitt eget jag under karakteren af de roler han har att utföra, något som ovilkorligen är hvarje skådespelares uppgift, men hvilken så ofta lemnas åsido. Han deklamerar ej, öfverdrifver ej, han är naturlig, och just deruti ligger knuten, som så många tumma på, men så få förstå att lösa. Hvad Engel och huskors, beträffar, så förefaller det oss som om vi förut sett detta stycke, månne icke gifvet af den franska skådespelartrupp som? för några år sedan vistads här i Stockholm, eller på Humlegårds