Aftonbladet – 8 mars 1856, sida 1

ed ANUITIATHUBB ALA, I Te Me UGC GET, INU fa YI ill:r banko raden. Under 16 skill:r banko införes STOCAHÖOLH, den 8 Mars. Från en aktad ledamot af riddarhuset ha vi emottagit nedanstående uppsats, hvars innehåll förf. önskar måtte inom pressen upptagas till diskussion: I allmänhet torde kunna antagas, att det är fördelaktist för ett samhälle att hafva en enkel organisation, som medgifver en fri utvecking af dess tillgångar och som ej förorsakar onödigt begagnande af krafter, som skulle kunna verka fördelaktigt om de användes i en annan tiktning. I ett samhälles organisation intager sättet för uppbörd och utgörande af bidrag till det allmänna ett vigtigt rum. Bidragen böra fördelas billigt, så att ej några medlemmar i ett samhäle tryckas hårdare än som är föronliat med möjlighet för dem att förbättra sin ställning och bemäktiga sig de nyare metoder och bättre machiner, som bidraga till att föröka vinsten af deras yrke. Det torde vara s i att undersöka, om cj värt samhälle är behäftadt med åtskilli a fel i dessa hänseenden och huru lämpligaste siättet att afhjelpa desamma kan finns. Tjenligt torde vara alt underkasta detta offentligheten, på det att olika åsigter nå få tillfälle itt göra sig gällande och en bestämd opinion bilda sig om ändamålsenligheten af det ena eller andra. Att skatterna inom vårt land äro högst ojemt fördelade och uppbörden jemte utgörandet deraf högst invecklade, lär ej kunna bestridas af någon, som varit i t Ifälle att på närmare håll blifva dermed bekant; härti!l kommer det invecklade aflöningssätt, som här begagnas för de flesta rikets tjonstemän, nemligen anvisandet af ett stycke jord eller en hemmansränta. Genom den förra åtgärden tvingas embetsmannen att egna en stor del af sin tid åt ett yrke, som är främmande för hans tjenst och erhållna bildning. Om härtill lägges den mer och mer tvingande nöd vändigheten för en landtbrukare att hel och ållen egna sig åt sig yrke, för att kunna ölja med i dess hastiga utveckling och i bezagnandet af de hjelpmedel vetenskaperna rbjuda, framstår tydlig olämpligheten af boställen för embetsmän. Detta aflöningssätt var möjligen passande för sin tid, men ju mer kapital och intelligens egnas åt landtbruket, destomer kommer det att blifva olämpligt ch medföra förlust i det hela. Insändarens mening är ej att framlägga ett ullständigt förslag, då ett sådant fordrar mer ietaljkännedom än en landtbrukare vanligen r. Han vill blott framställa till pröfning grunder, hvarpå han anser att ett sådant slag bör byggas och hvilka han anser vara: 1:o Kapitalisering af skilnaden i grundskatt å kapitalvärde, hvarvid beräknas all skatt, ia till kronan, presten, soldaten, skjutvägarne eller någon annan del af det lmänna; medelbeloppet per tusen af beskattningen tages till grund och der mindre betalande erhåller vederlag af den mer betalande, å att allt grundskatt betalande kapitalvärde kommer att skatta lika, hvarigenom öfvergånen till be-kattning efter inkomst blir undertad. 2:0 Statens öfvertagande af alla så kallade nera; det vill säga aflöning af alla tjenstenän, vare sig officer, soldat, prest eller annan ijensteman, underhåll af vägarne, utgörande E skjuts o. s. v. Härigenom skulle de mångudiga och förhatliga sätten för skattens ergande försvinna, hvar och en helt enkelt ägga sin behöriga afgift, som genast kunde delas till de olika grenarne. 3:0 Försäljning af alla boställen i mån af innehafvarens afgång. Härigenom skulle statsme chineriet väsentligen förenklas; en mängd kontroller och tjenstemän göras umbärliga, nöjlighet beredas för en bättre skötsel af en myckenhet jord, som nu är dömd att snarare försämras är förbättras och härigenom skulle äfven väsentligen underlättas — 4:0 Reglering af embetsmännens löner i sammanhang med ny organisation, som är af befvet påkallad, då aflöningen ingalunda står : förhållande till de förökade lefnadskostnalerna, eller de tjensten åliggande skyldigheter. Dessa fyra punkter äro sammanhängande, så att svårligen någon kan fullkomligt lösas atan i sammanhang . med de öfriga, hvarföre iet torde vara skäl att med deras nuvarande jemföra det skick, hvari några af statens vigtigaste elementer e ter denna förändring kunia och böra komma. ay Landtbruket kan ej annat än vinna härå, då landtmannen får ostörd egna sig åt sitt yrke, utan att vara tvungen att springa omkring för erläggande och uppbärande af skatter, under form af rekrytering, augment, skötande af soldatens torp, skjutsning, väg;rusning m. m., hvilket blir mer och mer jörvatligt ju mer lanItbruket utvecklar sig och tager hans krafter i anspråk. Ingen förtorar derpå, då hvar och en erhåller kapitalersättning motsvarande den högre skatt han kommer att erlägga. b) Armen bör kunna bibehålla samma tjenstbarhet som nu. Om konskriptionssystemet är jenligare än värfningssystemet, må män af yrket afgöra; här kan det vara tillräckligt att bibehålla det system som finnes, med betaande af kontant lön i stälet för boställen; hvarje kompani bibehåller sitt distrikt och får den öfning som anses erforderlig för dess jJenstbarhet. Systemets användbarhet visar Wermlands fältjigareregemente, ehuru det torde :vara nödigt att förhöja aflöningen, hvilket äfven tillgångarne kunna medgifva. c) Klereciet kommer ait vinna mycket på en förändring, som befriar presten från ett yrke, främmande för hans kall, och från obeom ee ar a