Aftonbladet – 7 mars 1856, sida 3

och komfort; man ser, med få undantag, äfven att dessa artister år från år göra sina lokaler hyggliga, propra, ja till och med trefliga att komma in uti. Stadens badareembete deremot tyckes ännu icke ens börjat ana att en rakstuga bör se annorlunda ut än ett mellanting mellan ett stall och en fläskbod. Om en enda af detta embete håller en smula snyggt, blir man riktigt flat och tviflar på mannens affärer. Skulle någon tvifla på att så förhåller sig, så bör han in i en rakstuga, den första han finner, och framför allt dem som hålles af badareembetets honoratiores. Han finner då att lokalen midt på dagen är skum och mörk, möblerna smutsiga och dammiga, golfvet vått, smutsigt och ostädadt; är det vinter, stå fönsterna fulla af vatten, som ingen torkar bort; någongång har man för snygghetens skull bestrött golfvet med sågspån, som uppsuper eländet. Det enda renliga som synes till är kungörelsen om att rakningen efter den 1 Januari 1856 kostar 4 sk. i stället för 3. Som priset för hvarje år troligen ökas och en ny affisch behöfs, kan man hoppas att dymedelst få fägna ögat med detta rena papper, som en ny tid inkastat i den stockkonservativa historiskheten. Allt utom lappen är precist lika som det för tretti år sedan såg ut hos salig Herbert i Gråmunkegränd. Nu till operationen. Då en skäggig patient kommer in, får han lägga sin rock på en stolkarm, en byrå, en soffa eller dylikt; ty någonting liknande en klädhängare finnes icke. Han sätter sig på en rankig stol och kastar en melankolisk blick på den smutsiga rutan, genom hvilken han skönjer att någonting rör sig på gatan, hvilket han af ljudet antar vara en vagn. En ung herre med rundklippt hår, ofta utstyrd i en svart frack, som har en egen flottglans och med hål i ärmvecket, kommer fram med en handduk, som han gör fast i halsduken, nemligen så att den genast faller dädan om ej omstoppning sker af patienten sjelf — det är bra kallt ute och äfven inne i rakstugan — der får patienten sitta till dess konstnären hunnit lägga bort sin cigarrstump och dröfta omkring i rummet än hit än dit. Äro flera ämnesvenner der, hålla de tal och raljera en stund, medan patienten väntar. Ändtligen kommer en med en borste ceh stryker till honom midt öfver munnen så att näsborra:ne bli fulla af skum, och troligen för att icke förvekliga nationen, är denna öfverstrykning iskall. Herrar badaremästare ha dessutom ej råd att hålla ljumt vatten för 4 sk. personen. Sedan näsa, mun och öron blifvit inlöddrade — ty det är en egenhet hos skrået att ej påakta ansigtets särskilda partier — så börjar konstnären gnida med handen. Denna hand är någonting märkvärdigt, är ett bevis på en aktsamhet som är aktningsvärd; oaktadt tvål oupphörligen kommer på fingrarne, så synes den ändå aldrig hafva hunnit längre upp på sjelfva kroppsledamoten, som således är ursprunglig jemt efter knogarne. Sedan tvålen vederbörligen blifvit ingniden framtages knifven, och nu börjar hackningen — att kalla det rakning är misstag; det är nära obegripligt att man under oupphörlig öfning kan bliså oöfvad; det ligger någonting oskuldsfullt i att raka så der, utan förmåga att föra knif, ty att skrapa och karfyva och skära kors och tvärs kan ej kallas att kunna konsten. Vill det sig väl så skär konstnären patienten en bra skråma i kinden då någon vän kommer in, med hvilken han måste vexla penningar och dylikt; ty alla möjliga husliga förrättningar försiggå under rakningen, som afbrytes då och då; det till och med händer sig att ena ämnesvennen springer bort och en annan tar vid midt på käften o. s. V. med ett ord det är rätt beqvämt allt det der för herrar badaremästare och ämnesvänner, men i hög grad tråkigt och svårt för allmänheten. Årligen hålles examen med ämnesvennerna; det kunde ej skada att bland läroämnena upptaga något om snygghet — några ord om att allmänheten, som betalar, har någon rättighet att bli ordentligt betjent, med ett ord, det vore på tiden att våra barberare lärde sina elever barberarekonsten, ty då man vill bli rakad är ej meningen att hvarje gång riskera att undergå en kirurgisk operation, och item att slarfvet icke alltid botas af den alltid tillhands varande alunbiten, som är barberareskråets ultima ratio. Då detta icke är skrifvet för att kasta skugga på någon enskild eller för att förneka att icke några finnas som beflita sig om snygghet och ordning, är det klart att vi äfven fästa allmänhetens uppmärksamhet på nödvändigheten af att öfvergifva de osnygga rakstugorna, för att på detta sätt väcka herrar egares uppmärksamhet på nödvändigheten af atticke så uppenbart vårdslösa snygghet och ordning. SEREDVENRRERONNAERSATENA