Aftonbladet – 7 mars 1856, sida 3

Vi ville köpa ! utropade Vernetel; köpa I Jan, sade Castillon, vi köpte dessa matvaror. Ni ljuger!s skrek Ja Ramåee, skummande af vrede. Jag kastade ett silfvermynt in i köket,, stammade Castillon. Ni ljuger! upprepade den oförskämde åklagaren. Jan, sade Pontis med ovkstolig mildhet, och fattade Vernetels och Castillons händer, vår förföljare har rätt... Jljugen mine goda, kära vänner; vi ha ingenting Köpt; hvar finnes väl ibland oss penningar!... ingenstädes ... guldet är länge sedan slut i gardisternas fickor... men mod och heder finnas ännu qvar inom deras uthungrade bröst, och det skall jag bevisa denne usle adelsman. Ja, det är jag, jag Pontis, som ensam uttänkt hela planen; jag drog mina kamrater med mig, utan att meddela dem mina afsigter... jag gjorde dem till mina -medbrottslingar, utan att de sjelfva visste deraf. Det var jag som slungade bränderna, utan att likväl tro det jag derigenom skulle åstadkomma en eldsvåda... nog af, jag kastade dem genom rummet... jag är följaktligen den ende brottslige, och jag öfverlemnar mig sjelf åt rättvisan... se här min värja I aHr de Rosny ! utropade Castillon och Vernetel, tro honom icke! Vi äro alla tre lika skyldige. Det är sannt, inföll la Ramåe doft. Huru! utropade Rosny förfärad öfver den hämndlystnad som lågade i ligistens ögon. Ni önskar då trenne offef? Ett pr anka! mumlade Pontis. Ni anklagar ju endastsen åf dessa . . . säg? frågade kaptenen. Jag fordrar sträng rättvisa. Bestäm edra vilkor. De äro ganska enkla... vapenhvilans helgd var blifvit bruten; erkänner ni det ? Jan, svarade Rosny. Men allt det der veta vi! utropade Ponis. Huru stort stycke behagar ni af mitt