Aftonbladet – 6 mars 1856, sida 1

bordade hans klädsel; men allt detta, både springare, sadel, ryttare och kostym uthärdade, ehuru dammigt, med så mycket mod dagsljuset och besvarade så leende solens strå.ar, att om Phebus sjelf, denne skönhetens Gud, någon gång skulle ha önskat att till häst genomfara Frankrike, kunde han aldrig ha antagit en mera hänförande gestalt. Jag ber om förlåtelse, mina herrar, sade den unge ryttaren ech hejdade våra tre vänner, just som de med friskt mod ämnade störta framåt: men är det icke häromkring som gardesregementena ha sitt läger ?2 Jo min herre, svarade Pontis kort, i hopp att blifva qvitt alla vidare frågor. De stå ju under herr de Crillons befäl? Ja min herre. Jag ber er ännu en gång om förlåtelse ty ni synes ha brådtom... men hvar är herr de Crillons tält? Herr de Crillon är icke i lägret, sade Vernetel. Huru!... icke i lägret... hvar skall jag då kunna träffa honom? Vi ha den äran att önska er en lycklig resa, och farväl; utropade Pontis med mycken liflighet och gjorde Vernetel ett tecken. Men som hvarken denne eller Castillon syntes förstå honom, fattade han dem i armarne och drog dem sålunda med sig för att med ens göra slut på denna besvärliga konversation. Ännu några ögonblicks samtal med den der muntergöken, och det hade varit slut med mig ... låtom oss nu springa; vägen går utför ... skynda, eller min döda kropp rullar ensam fram till det lilla slottet! Ryttaren betraktade leende de tre gardisterne som sprungo utför backen, och utan att förstå orsaken till deras brådska fortsatte han lugnt sin väg mot lägret. Pontis hade haft mycket orätt iatt afundas herr de Rosny hans måltid och hans kammartjenare, ty den sednare åtminstone hade endast uppfyllt honom med bitterhet. Den alvarsamme hugenotten hade förgäfves uppbju