Aftonbladet – 6 mars 1856, sida 1

bordet kunna smyga i fickorna för besväret. Om kapten frågar hvar vi äro, så ha vi endast tagit en liten promenad häromkring ! Tänk om någonting skulle inträffa i lägret? invände Vernetel. Hvad du är dum!... midt under den heliga hvilan ! Men kungen väntas... la Varenne är ju redan här. Och sedan, så kan också herr de Crillon komma. Ja bevars, men han vinkar då som alltid med handen, hvilket betyder: Ingen trumma; och kan således icke sakna oss i lederna... Nog pratadt!... jag är hungrig, och om kungen sjelf stode här, ropade jag ändå: Sambioux! framåt Ib Vernetel och Castillon började öka stegen, uppeldade af Pontis häftighet, men den unge gardisten gjorde dem uppmärksamma på att de icke borde springa, utan i det stället helt långsamt aflägsna sig och likgiltigt se sig omkring, tills de väl vore ur synhåll; men då skulle de af alla krafter lägga till benen. Alla tre gåfvo sig å väg, biträdda af de qvarblifna kamraterna, hvilka upp tällt sig emellan de flyende och bordet för att derigenom skydda dem för herr de Rosnys blickar. Allt gick förträffligt, och de skulle just öka marschen till fullt språng, då en ryttare plötsligen spärrade dem vägen. IH. Hvad en kanin och tvenne ankor ibland kunna kosta. Det var en ung vacker karl, om ungefär tjugo år, växt som Apollo, med det skönaste blonda hår, fina mustascher och tänder lika hvita som ögonen voro blxtrande. Hans häst var af god rave och bar utom ryttaren en ganska ansenlig kappsäck. Hans på en gång civila och militiriska drägt var af fint grått kläde med gröna kanter, och: utvisade tydligt en ung man af stånd; en öfver axeln kastad kappa och en bred spansk värja full-.