Aftonbladet – 4 mars 1856, sida 2

lägret, svarade en hugenott, efter;som ni inte känner gubben Fouquet la Varenne. Hvem är denne la Varenne ? frågade Pontis, nyfiket. Det är en högst vigtig person och hans embete har lika många, som; kinkiga åligganden. Det är t. ex. han, hvilken alltid först måste undersöka de platser, hvarest vår nådige konung skulle löpa någon fara, genom att allt för hastigt hvila sin egen höga person; det är han som öppnar alla för väl tillslutna dörrar; det är han som på sitt ädla hufvud nödgas uppbära alla de smädelser och skymford, hvilka uppretade fäder och bedragne äkta män rikta mot vår store Henrik... Ja, Pontis, du ser i herr Fouquet la Varenne vår älskade monarks enda verkliga geheimeråd och extra postmästare. Åh fan! utropade den unge gardisten, och jag som trodde att den hederspaschan hade ett stycke skinka i det der lilla paketet som han så ömt tryckte mot sitt hjerta.n Hvad bi tyder detta opassande skämt, unge män ? utropade en manlig och sträng röst bakom de förskräckta gardisterna. Herr de Rosny!s mumlade Pontis. Ja, min herre, han sjelf, svarade allvarsamt den namnkunnige hugenotten och gick långsamt vägen framåt, läsande på en pappersremsa. Det var en tusan att ha fin hörsel! hviskade Pontis; vi orka ju knappast tala, mycket mindre skämta! tillade han litet högre. Nå så tig då! svarade herr de Rosny. Ja Gud Bevars, bara: någon ville vara så god och stoppa igen munnen på oss I Den unge gardisten slutade denna fras med den åtbörd hvaraf alla nationer betjena sig för att uttrycka hunger. — . I Rosny höjde på axlarne oeh gick vidare. Gamla snålvarg! knotade Pontis; han lär