Aftonbladet – 4 mars 1856, sida 1

ändå, enligt hvad som påstås, endast skapat för menniskans nöje och behof. Ibland de mest förtviflade af dessa vandrande spöken, var det isynnerhet en ung gardist som särdeles utmärkte sig genom sina dystra suckar och en pantomim, hvars liflighet påminte om väderqvarnen. Hans begge armar voro antingen sysselsatta med att ordna värjan, hvilken aldrig ville hänga lugnt vid hans venstra sida, utan jemt helt frågande framsköt -sitt förgyllda fäste, eller också vände han häftigt ut och in på alla sina fickor; men denna så ofta upprepade manöver lät honom dock aldrig i dem finna någonting annat än en liten knif, en gammal knapp och en bit fnöske. Denne gardist var en kraftfull yngling om högst tjugo är, med mörk hy, blixtrande ögon och långt svart hår, som ingen perukmakare uppmjukat alltsedan Rouens belägring, d.v.s. på ett helt år. Fick-undersökningarne och värj-ordnandet voro hkväl icke denna eldiga naturs enda sysselsättningar; han hade ännu en, hvilken bestod i att genom de likt en kikare framför ögonen satta händerna kasta länga, uttrycksfulla blickar öfver horisonten ifrån Medan till Saint Germain, en omätlig halfeirkel, på hvilken Försynen roat sig med att utbreda sina herrligaste skatter. Nåväl, Pontis min vän! utropade en kapten som satt och lagade sin uniform i skuggan af en blommande lind, hvad ser ni alltför vackra saker deruppe i molnen? Synes kanhända era vördade förfäders slottstorn ända hit? Hvem vet — dessa skyar komma kanske direkt ifrån detta älskade ställe? Sambious, kapten, svarade den unge mannen med ett tvunget leende; Pontis ligger i Dauphine och det ör långt härifrån. För öfrigt så tänker jag aldrig mera på detta ställe 0. hvad har jag mera med det att göra ...