Aftonbladet – 4 mars 1856, sida 1

Det var i följd af detta afskydda plakat, som rojalisterna, under deras förtviflade promenader kring Medan, hållit till godo med de omogna drufvorna eller grymt nedtrampat dem för att jaga efter några harar och rapphönsungar, ännu för svaga att uppnå Seinens andra strand. Men dessa små resurser voro snart uttömda, och de officerare och soldater af den kungliga armån, hvilka hvarken erhållit afsked eller permission, började snart känna hvad parisarne under de föregående åren så grymt erfarit, nemligen en fullkomlig hungersnöds alla qval. I början af Juli månad hade tvenne kompanier af gardesregementena, under herr de Crillons befäl, erhållit order att kampera och å detta vis bilda armåns avantgarde, emellan Medan och Vilaines. Denna kår hade, för att icke besvära invånarne, uppslagit tält, Crillon, vanligtvis frånvarande under största delen af dagen, öfverlemnade då befälet åt sin förste kapten. En liten på en höjd uppställd artilleripark ditförde ofta herr de Rosny, Henrik den fjerdes tillkommande Sully, hvilken gjorde anspråk på att särdeles väl! förstå denna del af krigsvetenskapen. Som detta regemente till största delen bestod af unga män, rekryterade bland landets förnämsta familjer, var sällskapet fullkomligt värdigt ställets poetiska skönhet. Men förgäfves betraktade de stackars, af solens heta strålar i uppbrända gardisterna den yppiga grönskan, de täcka kullarne och den lugna Seinefloden, hvilken likt ett grönt sidenband slingrade sig kring de pittoreska öarne; förgäfves frågade de hvarandra, hvarföre foglarne så gladt flögo öfver deras hufvuden, hvarföre fiskarne så muntert hoppade i vattnet, hvarföre fåren så behagsjukt bräkte på betesmarkerna, då det var förbjudet för de rojalistiska soldaterna att vidröra alla dessa goda saker, hvilka Gud