Aftonbladet – 4 mars 1856, sida 1

sin omvändelse, uthungrad men frisk till själen; utan kläder men öfverhöljd med ära, putsade han munter sina vapen för att så mycket fortare kunna återfå sitt folk. Han skrattade, hungrade, jagade efter äfventyr, tänkte som en kung och handlade likt en soldat; men medan han på detta vis fastnade vid vägens mer eller mindre törnförsedda rosenbuskar, gingo hans öden, under Guds allsmäktiga ledning, med jättesteg sin fulländning till mötes. En vapenhvila hade således blifvit undertecknad af rojalisterna och ligisterna; denna rast var isynnerhet efterlängtad af de sednare, hvilka hade många erhållna sår att låta läka. Under tre månader skola muskötsalfvorne tystna och nya underhandlingar knytas mel-, lan Mantes och Rom och Paris och Mantes. Kurirerna ila pilsuabbt framåt, de andlige fundera och folket afvaktar lugnt hvad komma skall, ty de, hvilka under krigets åskor värst skrikit öfver kättaren och affällingen, frukta sina egna röster, sedan vapenhvilans tystnad inträdt. —Landtmannens mark är fri och soldaten utbyter för en tid sin kask mot den lätta halmhatten. Ligisterna draga sig tillbaka till sina präktiga städer och armåns rojalister, ej olika jJagthundar hvilka man påsatt nosgriminor, irra rundt omkring Mantesomgifningar, kastande rofgiriga blickar på de stolta slotten, de täcka bondgårdarne och de ligistiska borgarne, som helt inbjudande synas le dem till mötes och hvilkas kök utsjäppa så oförskämt aptitliga ångor. Denna fullkomliga overksamhet var en följd af vapenhvilotraktatens IV paragraf, hvilken vid dödsstraff förbjöd hvarje våldförande, såväl emot person som ting; madame de Mayenne och den simpla bondflickan, Ligans skatt och axet på marken, allt bedömdes lika i denna stränga förordning.