Aftonbladet – 1 mars 1856, sida 2

Blodröd syntes floden genast, Men ej qvällens glöd. allenast Honora lånade sin färg. Lystna efter blods-mandater, Ned mot bron en svärm kroater Spränger fram mot. Wrangels folk. Isolani är i spetsen (Vand vid faran, aldrig ledsen) ; Ock den vilde sällen Holk: Men förgäfves! Hur de tränga, Wrangels gossar vägen stänga, Trotsigt, med en hög af lik. Kraftfull, som den unga eken, Öfversten går främst i leken, Under kulornas musik. Snart de glesna dock, hans leder, Främst befälet sträckes neder, ; Illa sårad är han sjelf: Fänriken, som sist blef skjuten, — TJ Fanan grep i dödsminäten at Och försvann i skummig elf. Nu är turen hos sergeanten; Bron är slipprig, men på kanten Håller han ännu sig qvar. Än bakom en hög af döda Wrangels sista gossar blöda 7 I sitt yttersta försvar. Dalas söner, emot. eder Ren för femte gången leder Höfdingen sin: vi. da hop. Seniga, som fjellens örnar, Stån :j, fastare än björnar Vid den: vilda jägarns rop! Kring sergeanten de sig sluta ng Tätt ihop. Ännu de skjuta jeg Skarpa skott på fienden. Framåt Isolani ilar,