Aftonbladet – 1 mars 1856, sida 1

Vid din barm, den liljerika, Blommar än mitt Eden skönt. Min du blir. Så är min vilja Ingen skall oss båda skilja, Ej en gång min moders bud. Ej hon fordre denna lydnad, Ty med diademets prydnad Smyckar jag ändå min brud. Ofta, vandrande bland ljungen, fver heden, Svea-kungen Känner törnet i sin fot. På hans steg försätet lurar, Och mot kungaborgens murar Våldet reser gig med hot. Derför — att min lott försona Vill jag fästa i min krona Dig, min kärleks unga ros. Luta dig mot hjeltens hjerta; Stridens oro, sårens smärta Fly likt strömoln då sin kos! Xx. Ur Johan Baner. L AROLSEN,. Herr Johan satt i gästabud Vid sidan af sin unga brud På sjelfva bröllopsdagen. Ilan kände sig så glad och fri, Ty nyss blef Piccolomini I en skärmytsling slagen. Hans krigshär låg i närmsta trakt, I godt qvarter — en säker vakt För bruden och dess fränder. Men fienden led hungersnöd Och kunde knappast få ett bröd Uti förödda länder,