Aftonbladet – 29 februari 1856, sida 3

KORVCIUONCE, SUR I fd URUCIPCCRHRRS. BLANDADE AMNEN. — En äktenskapshistoria. Norska tidningen Christiania-Posten meddelar ibland sina polisreferater följande originella historia: I medio af September månad sistlidet år infann sig en ung hemmansegare från Oplandet i. poliskammaren, för att der få upplysning om hvilken och hvad slags fruntimmer hans hustru egentligen var. Hösten 1854 hade en ung obekant qvinna kommit till honom på hans gård, för att göra sig underrättad om de närmare vilkor, på hvilka han ville sälja denna gård, från hvilken han ville skilja sig. Under det samtal, som i anledning häraf uppstod emellan dem, uppgaf qvinnan, att hon var Jomfru Holmsen, en dotter till Fuldmegtig, Holmsen på Stalsberg i Skedsmo, att hon fått ett stort arf efter flera af sina slägtingar, och att hon nu hade för afsigt att söka på bästa sätt använda penningarne. Hon var väl klädd, ung och vacker, och då mannen kände hennes föregifne fader, bad han henne stanna qvar på gården medan de underhandlade om köpet. Flickan gick in derpå, och småningom knöt sig emellan dem ett förhållande, som slöts med en öfverenskommelse att gifta sig med hvarandra, hvarpå bröllopet också verkligen hölls i Mars månad förlidet år, sedan Randine förstått att skaffa sig ett prestbetyg, som lydde på hennes föregifna namn. Då mannen var af en godlynt karakter, och hans hustru en mycket djerf och bestämd qvinna, var det naturligt, att hon efter en kort tids förlopp hade den afgörande rösten i husets angelägenheter. Hon gjorde flera resor med honom till staden, köpte der dyrbara kläder, guldringar, guldur och annan grannlåt, lefde, på det hela taget, på en helt annan och större fot, än han var van vid, men hade deremot aldrig lust att besöka sin familj på Stalsberg, emedan, såsom hon sade, hennes breder, om hon komme dit, vore i stånd att ej låta henne komma derifrån igen, helst han varit mycket emot hennes giftermål. De lefde emellertid mycket väl tillsammans ända till Augusti månad, då mannen genom sin broder erhöll underrättelse om några högst obehagliga rykten i bygden, hvilka gingo ut derpå, att den föregifna Jomfru, Holmsen alldeles icke skulle vara den, för hvilken hon utgaf sig, utan en lösgifven tukthusfånge och dotter till en fattig stattorpare i Skedsmo. Detta var en högst obehaglig sak, angående hvilken det naturligtvis var för mannen af största vigt att så snart som möjligt komma på det rena. Han började fördenskull så småningom tala om, att han skulle hafva lust att a sig en större egendom på Thoten, som just var till salu. Hustrun sade också att han borde göra detta, och de reste derför tillsammans dit upp och besågo den. Den var i bådas smak, och hustrun uppmanade mannen att köpa den ju förr desto hellre. Han var också villig dertill emot att en del af hennes arfmedel användes vid detta tillfälle, eller att hon åtminste anskaffade skriftligt bevis att hon verkligen egde så mycket penningar, som hon uppgifvit. Hustrun fann detta mycket billigt, och de reste nu tillsammans till Christiania, der penningarne skulle innestå i sparbanken, och der hon genast efter sin ankomst lemnade honom följande attest: Såsom antagen förmyndare för Jomfru Thea Randine Holmsen, har jag infordrat och emottagit hennes arf, stort 4475 spd., säger fyra tusen fyra hundra och sjuttiofem speciedaler, som äro insatta i Christiania sparbank och på vederbörlig anfordran der kunna lyftas. Johan Torgersen Asak, bokhållare., (L. S.) Nu visste mannen ej rätt hvad han skulle tro, men för att skaffa sig full visshet i saken, gick han upp i poliskammaren och frågade om man der kände hans hustru Thea Randine Holmsen och om man i sådant fall ville vara af den godheten och säga honom hvilken och hvad slags qvinna hon egentligen vore. I poliskammaren visste man genast hvem den ifrågavarande personen var, och då hon var synnerligen noga känd af polisen, erhöll den frågande de fullständigaste upplysningar. Fliekan Randine Holmsdotter hade ända från hösten 1850 gifvit polisen mycket att göra, medelst en hop djerfva och till en del väl anlagda bedrägerier. Hon hade rest ifrån det ena stället till det andra, än under ett än ett annat namn, men i allmänhet under namnet Thea eller Randine, och hade öfverallt, både i städer och på landet, förstätt att skaffa sig tillträde till godtrogna menniskor genom löften och stora ord om sin ställning och förmögenhet. Då hon dessutom var en särdeles rask och djerf qvinna, som egde särdeles stor förmåga att om sig sjelf och en liten son, den hon förde med sig, berätta invecklade historier, hvilka buro sanningens pregel, utan att det fanns ett sannt ord i dem, vann hon öfverallt förtroende och någon tid fritt uppehälle, men försvann då hon skulle betala, och tog i allmänhet med sig en eller annan sak, som. blifvit henne anörtrodd. Bland dem, som förut klagat öfver Randine, var också en jernbanearbetare, med hvilken hon ir 1852 sammanträffat i Christiania. Hon hade nemligen inbillat honom och lemnat honom en falsk attest ifrån en embetsman i Christiania, att hon hade 160 spd. innestående i sparbanken, och i förlitande lerpå hade han törlofvat sig med henne, öfrvergifvit sitt arbete och lefvat stort med henne i fem veckor på den sredit han hade hos en köpman. Men herrighetea tog ett plötsligt slut, då hon blef anhållen i anledning af några andra bedrägerier, för hvilka hon var anklagad i polisen. På grund af dessa klagomål och den falska attesten kom hon i tukthus på 1!, år. Redan förut hade bon blifvit straffad för dera bedrägerier. Efter sitt lösgifvande från tukthuset hade hon äfven gjort sig skyldig till flera bedrägerier, öfver hvilka klagomål ingått och hvarför hon blifvit eftersatt af polisen, och blef nu, sedan man af hennes man fått underrättelse om hennes vistelseort, arresterad. Sedan den bedragne mannen erhållit dessa upplysningar och märkte att attesten från Asak var falsk och att bans hustru ljugit honom full, förklarade han, utt han för sin del de att få betänka sig till påföljande dag i afseende på huruvida han ville hafva in hustru bestraffad eler ej. Han blef således jemte le öfriga klagande parterna inkallad till förhör i poliskammaren dagen derpå. Nu kom det till en uppgörelse mellan de äkta masarne. Då det naturligtvis snart blef fråga om hustruns nenningeaffärer, och om hon, innan hon blef gift, istått sig vara en rik flicka, vände hon sig till mannen och sade: Är det deröfver du klagar, att jag inte är rik? Vill du då sanningsenligt och uppriktigt besvara de rå mar Jag här mör die Inflfe damotalan I.